I nästan två veckor har jag långsamt blivit ett med havet, det bruna torra gräset, den gassande solen, det ljumma syret. Dagar som kommit och gått. Sovmorgnar som aldrig tagit slut. En dvala. Utan tankar, utan idéer. En paus, manifesterad i varje sekund av ingenting.

En existens – inget mer, inget mindre.

Den hade gärna fått pågå intill tidens ände, men så fungerar inte vår samtid. Nätterna blev sakta mörkare, syrsornas sång starkare, dofterna djupare, sötare, tyngre.

Och till slut kom daggen. (När daggen kommer vet vi alla vad klockan är slagen.)

Det var som att verkligheten smög sig upp bakifrån. Dagarna började återigen få datum och namn, tiden styckades upp, trasades sönder. Min tid blev plötsligt andras att ta makten över igen, dra och slita i, claima och bestämma över. Det händer varje år och jag avskyr det allt mer ju äldre jag blir. Jag vill slåss och skrika och kräva den tillbaka. Tiden och kroppen – ge fan.

Låt mig existera – varken mer eller mindre.

Men hösten kan vi inte göra något åt. Bäst att älska den eftersom den rullar in. Låt den rulla igenom oss, inte över.

Jag tar mörkret i handen, sätter mig ner, håller det varsamt och samtalar tyst. Tänker på att musiken finns, det varma kaffet, böckerna och orden, stearinljusen, blickarna, museerna, konsten, skratten, filmerna, vännerna, halsdukarna och kängorna.

Allt det finns.

Det tänker jag på.

I förundran och tacksamhet.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: