Kroppen och läkaren säger att jag är utmattad. Jaget fattar inte ett skit och skallen snurrar som om jag skulle behöva en utdrivning av Max Von Sydow. Hjärtat slår som en ursinnig hammare på speed och jag är ständigt beredd på det allra värsta. Beredd på att springa, jagas, kuta, fly, dra, sjappa. Jag får inte ihop det någonstans. Inte på bredden, inte på längden, inte på djupet, inte på höjden, inte bakåt och absolut inte framåt.

Ögonen letar utvägar både inåt och utåt, de stirrar i mörkret, stirrar på ingenting, försöker se något vilsamt i tomheten men allt flimrar fragmenterat.

Går. Inte. Att. Se. Klart. Myrornas krig och pixlar. Konturer som flyter. Och så hjärtat som bultar och skriker att tiden går. “Du hinner inte.”

Så jag promenerar och promenerar genom suddigheten. Går Årstaviken runt runt i cirklar. Snart ser det ut som i nån sorts komisk serie där figuren gått så länge i samma spår att det blivit en grop. Bara en kalufs sticker upp. Jag är en tecknad figur. En Professor Balthazar, fast utan idéer, utan färger, utan lösningar, utan lust, utan kreativitet, utan själ.

Jag går och jag går, backe ner, backe upp. Och så plötsligt kommer en klar bild i mitt huvud. Den bryter sig loss från den pixlade tillvaron för att berätta något för mig.

Så här berättar den:

Jag står i ett vitt rum. Ett ganska litet rum. Det är tomt och tyst. I ögonvrån ser jag en litet färgglatt bubbelmoln med svans som långsamt försvinner runt ett hörn i rummet. Jag kastar mig fram, försöker greppa den lilla svansen innan den hunnit iväg. Men så – mitt i steget, mitt i rörelsen – inser jag att jag gör helt fel. Det är inte så här det ska gå till att fånga tillbaka bubblet. Lusten och kreativiteten är inte några lättlurade eller lättfångade tillstånd. Allt är på deras villkor, de jävlarna.

Så. Helt fel metod.

Inte jaga. Istället: Vänta.

Så det står klart för mig att det är slutjagat nu om det ska bli nåt livslustande av här framöver. Nej. Jag ska stå här och vänta på att bubblan söker upp mig. Den kommer när den kommer.

Eller. Den kommer när jag gjort en plats för den.

Och eftersom det tagit ganska lång tid att bit för bit krympa utrymmet och strypa syretillförseln gissar jag att det tar lite längre än en vecka att bryta upp, släpa ut skit, göra rent, städa ur och sen – efter en stor utandning – bara andas tillbaka bubblan.

Så föreställer jag mig det, så visualiserar jag för att stå ut just nu. Stå ut med snurret och tomheten. Vem fan är jag ens?

Kanske har jag aldrig längtat till något så mycket som till den dagen när det sker. Fram tills dess går mycket energi åt till att försöka att inte hyperventilera (för det leder, har jag märkt, till känselbortfall i hela ansiktet = oskönt.)

Det är svårt att stå stilla för någon som varit i ständig rörelse. Men “svårt” är ingen ursäkt. Vad är allting utan livslust? Vad är jag utan viljan att skapa? Inte ett skit.

Visst låter det dramatiskt, men på många sätt handlar det om liv och död. Inte bokstavlig död, men en mental asfalt som täcker allt med sin gråa tyngd.

För att få leva som jag vill kan jag stå still i en evighet.

Och den som tappat bort en livs levande bubbla har inget val.

Så jag väntar här så länge.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: