Jag tar med saxen ut i trädgården och går ett varv. Det är här jag lever nu, precis bredvid trädgården. Med tårna i gräset och suset från träden.
Varje gång jag plockar en blomma gör det en liten smula ont – vem är jag att ta för mig? Å andra sidan är det jag som planterat de flesta fröerna, tänker jag och plockar ändå.
Alla år jag kämpat. Alla spadtag och ogräskamper. Alla förtvivlade dagar av torka. All oro och vånda. Mina investerade livstidstimmar har förvandlats till näringsrik jord.
En ros. En stjärnflocka. En gren från jasminbusken.
Saxen skär genom tiden. Klipper av och minskar timmarna, en i taget. Gör ärr som sakta sluts bakom mig utan att någonsin försvinna. När jag vänder mig om ser jag dem alla.
Jag sätter blommorna i vaser. Stora och pyttesmå. Inne och ute. Jag behöver ha dem överallt, nära mig, intill. Jag behöver ha dem inom synhåll, känna deras kronblad, absorbera deras söta dofter. Jag behöver vakna och somna till dem. Leva och dö till dem.
Det räcker inte till, tiden räcker inte till. De slår ut och vissnar bort innan jag hinner med. Försöker minnas dofterna, men de löses upp blåser bort.
Och barnen försvinner upp i den svala skogen. Jag hör deras röster, deras skratt som ekar mellan de höga stammarna.
Jag vill plocka deras röster. Sätta dem i vaser. Stora och pyttesmå.
Men jag hinner inte.
Skrattet försvinner upp i trädkronorna och blandas med stjärnorna på himlen.
Jag sitter kvar och försöker förstå vart tiden tar vägen.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer