Julen är barnens flyktiga högtid

Rufus genomgick just en inre kris. Från lycka, via insikt till panik, sorgefas och posttraumatisk stress inom loppet av cirka tre minuter.

– Mamma… får vi öppna chokladkalendern?

– Javisst.

Öppnar. Äter. Chansar…

– … får vi öppna en till?

– Nej, verkligen inte… eller förresten… ni är ju inte hos mig nåt mer nu innan jul. Ni åker till pappa imorgon. Öppna alla luckor om du vill.

Förstelnad liten kropp med två stirrande ögon längst upp (fyra år och redan väl medveten om min enda princip i livet – never ever öppna luckor i förväg).

– Va? Vad sa du?

– Öppna alla. Det går bra.

Hoppar iväg, hämtar kalendern men stannar upp tvärt. Tänker till. Vänder om.

– Men mamma… om jag öppnar alla nu så finns det ju inga kvar sen…

– Nej. Precis. Jag vet. Men det är okej. Öppna du.

Kommer till insikt, bryter ihop och börjar storgråta.

– Buuuhuuuuäääää! Då är det slut ju! Heeeelt slut! Det får inte vara slut! Maaaammmaaaaa, snart är julen slut!

Min son. Livet är hårt och orättvist. Och det går väldigt fort. Och eftersom det går så väldigt fort är det kanske inte helt fel att dra ut på njutningen.

– Jag ska öppna nummer 20 också. Men sen ska jag inte öppna mer. För jag ska spara.

————————————————————————————————–

Update:

Storebror var inte alls lika eftertänksam, släppte Wiikontrollen och tömde kalendern direkt. Underskatta inte the power of grupptryck.

– Mamma… jag ska göra som Julian.

Ett år till nästa gång.

Köp Efter Morris här: