Fast jag planerar och kommer överens med mig själv – och vi har verkligen en deal då, jag och jag! – så blir det likförbannat nåt jävla systemfel så här dags på året. Det är som att allt liksom skjuts ihop – från september mot december – som en oformlig snömoddshög framför en sån där maskin som städar gatorna en gång i fucking veckan.
Det är sånt här, till exempel, som hopar sig, tornar upp sig hela tiden: måste flytta bilen imorgon. Den står på en tisdagsgata och det är ren harakiri att gå upp 7.30, dra på sig kalla jeans på sina varma sömniga ben och streta barfota i sneakers runt kvarteret för att flytta det lilla gulliga aset (måste prata snällt, annars…) runt hörnet, annars kommer ondskan med sina gula serpentinlappar som aldrig tycks ta slut. De ringlar som svansar mellan olika fordon, en kränkning, en vittnesbörd om att något har brustit.
Systemfel. Något har gått snett. Och det är kanske inte så konstigt, man ser ju för fan knappt var man sätter fötterna i detta evighetsmörker. Hur är det möjligt att sortera – vad är viktigt? Räkningar, flyttplaner, olika after works, barn som kommer hem – eller inte kommer hem alls för att de “är med några andra”. Jahaja. Ja, jag är väl med mig själv då här med MIDDAG FÖR TRE färdig. Hallå, hörs jag?
Nej, jag hörs inte för det är ingen annan här.
Jag packar en flyttkartong och gråter en skvätt över tider som flytt och sen kommer jag på hur det var, med hämtningar och lämningar och för små lucianattlinnen och nödlösningar och riskakor och halva bananer i skötväskan och droppande overaller över badkaret.
Nej. Det var inte bättre förr, men det är fan inte bra nu heller.
Aldrig får man vara nöjd. Inte då och inte nu – och sannerligen inte när armageddon kommer. Det är synd om människorna och kanske syndast om mig?
Jag kryper ner i min säng, den i vardagsrummet, drar något gammalt över mig och snyter mig i lakanet. Sen tar jag upp en bok. Läser en stund. Och tänker att jag inte kommer ligga här så många gånger till. Tänker att den här lägenheten inte ens, rent juridiskt, ens är min längre.
Jag måste vidare nu.
Då sticks en nyckel i dörren och det välkända “nu har jag kommit in från det kalla utifrån”-snörvlet. Snart ställs den välkända “finns det något att äta”-frågan. Och sen den väldigt välkända “puss på kinden”-kärleken.
Jag kontrar med något mindre etablerat.
“Kan du räcka mig min machete, är du snäll? Jag ska slå mig igenom det här mörkret och komma ut på andra sidan.”
Varsågod.
Tack ska jag ha.
Köp Efter Morris här:
❤❤❤❤❤❤❤❤❤?
HA HA HA!