Jag försöker lära mina barn att livet inte går ut på att äga saker. De hajar det hyfsat väl måste jag säga, jag beundrar dem för det. Men det är ju så sjukt roligt med julklappar… Jag tror inte jag lever som jag lär riktigt när det gäller julen.
Och jag kan inte gärna ta prylfascinationen ifrån dem – jag blir själv rätt lycklig över ett par snygga skor. På ett ytligt plan bara, givetvis. Men vem har sagt att man inte kan varva olika former av lycka – yta och djup i en skön kombo. Det ena gör inte att man uppskattar det andra mindre är jag rätt övertygad om. Snarare tvärtom. Balansen skapar lagom sympatiska människor, tror jag. Fanatism åt nåt håll har aldrig gjort nån lycklig väl? Och det är alltid tjat om att julen handlar om att ge, men givandet blir rätt meningslöst om ingen tar emot.
Att se Julian tappa andan över en kartong Harry Potter-lego är ganska oslagbart. Och att då veta att man fortfarande sitter på de två bästa paketen – dataspelen – är på nåt sätt otippat tillfredsställande.
Nu ligger det konstanta ljudet av Lego Star Wars över huset. En uppslukad åttaåring som bara pausar ibland för att titta upp och utbrista:
– Mamma… det här var den bästa julklappen jag någonsin fått.
Om lyckan har ett pris så var det värt den dryga tusenlappen. Helt klart.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer