Det har varit ett par hektiska dagar. Mycket att göra och utebliven sömn. Springa mellan olika geografiska punkter på kortast möjliga tid och uppfylla små människors behov med största möjliga effektivitet. Själv lägger jag mina åt sidan så länge. Behoven alltså. Inte punkterna.

Och då kommer deppet som en liten leverans rakt ner på hallgolvet. Igår fick jag också slutgiltigt besked om att barnen ska åka till fjällen med sin nya pappa-familj. Redan på fredag vill han ha dem. Underbart för barnen. Jag är genuint glad, för jag kan aldrig ge dem det. Men här sitter jag nu. Med en ofrivillig barnfrihet som blir oändligt lång. Den sträcker sig nu över två helger. I can do it. I can do it. I can do it. Rufus är femton när han kommer tillbaka och Julian har precis tagit studenten och ska backpacka med polarna i Asien. Eller jag kanske har fått barnbarn?

Då får man gråta. Sån är lagen. För livet är orättvist.

Fredagsplanen fick snabbt revideras och flyttas till torsdagen. Inte mig emot. Jag gillar torsdagar. Och eftersom jag inte tål ordet fredags*piiip* så gör det detsamma. Ikväll ska vi äta chips och kolla odubbad film som egentligen var planen för fredag.

Så får man göra. Sån är lagen.

Och vad ska JAG göra på fredag då? Ha panik? Ta en promenad? Jogga längs Årstaviken tillsammans med alla andra losers utan fredagsplan? Åka till Filmhuset? Åka till Ikea och köpa nytt skrivbord till Julian? Yes. Det är rock n’ roll eller rave eller punk eller indie.

Men torsdag är bra. Jag gillar torsdag. Och Johnny Depp är med i kvällens film.

Sånt händer nästan bara på en torsdag.

Köp Efter Morris här:


Prenumerera på nyhetsbrevet: