Den här kroppen man har fått sig tilldelad. Den kommer i så många skepnader. Vilken är den rätta?
Man har en i provhytten. Utan tvekan den allra värsta. Jag brukar alltid helt förneka den spegelbilden och bara vägra. Nej. Jag ser inte sådär kubistisk ut. Egentligen.
Sen finns en när man tränar. När man använder kroppen och märker att den funkar rätt bra på många plan. Den kroppen gillar man. Sen finns den som visar det mer ytliga förfallet. Händerna som börjar se jävligt använda ut. Den där stora rynkan i pannan, hur kom den dit? Skrattrynkorna kan jag mer förstå, men den i pannan…? Fårorna vid munnen. Jag är jättelik min farmor plötsligt. Vilket i sig inte är konstigt eftersom jag är kopia av min pappa (har inte mustasch i och för sig).
Och sen den kroppen med begynnande krämpor. Den förnekar jag också. Jag har INTE ont i ryggen. INTE ont i knäet. Nej. Det har jag inte. Jag är absolut inte stel på morgonen. Det är bara en fas.
Oavsett vilken av de olika kropparna som är den rätta (förmodligen är man väl alla i en) så går åren. Och de går bara åt ett håll. Min genbank är en blandning och jag borde kunna bli allt mellan 61 och 96. Om jag blir 61 år har jag drygt 20 år kvar nu.
20 år.
Men man vet aldrig.
Är det därför jag idag satt på ett seminarium om en svensk zombiefilm som förmodligen inte är klar förrän 2013 och tänkte… “Fan. Jag bara måste leva tills dess. Måste.”?
Det är viktigt med målbilder, hörrni.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer