Den kom krypande för ett par veckor sen nu, denna symboliska fingeråkomma.

Vi hade åkt ner till torpet över en natt, det var alldeles för tidigt på säsongen och alldeles för kallt men längtan trumfade all logik. Vi packade vattendunken och drog, nästan helt spontant, som de medelåldersrebeller vi är (det vill säga: när vi betalat alla räkningar i tid, deklarerat, tagit varsin C-vitamin, gjort en inköpslista samt storhandlat sket vi i allt och bara kastade oss iväg, rakt in i det välkända. Rena galenskapen.)

När vi vaknade på morgonen efter sken solen och jag kände bokstavligen hur hjärtat liksom lyfte från sina muskelfästen i bröstkorgen. Det svävade en stund, mellan lakanet och takets vitmålade träbalkar. Det var så stilla att det var möjligt att sträcka ut handen och dra den genom lugnet.

Har alltid älskat stunden innan. Torsdagen innan helg. Timmen innan tåget går. Fixet innan gästerna kommer. Dagarna innan löven spricker.

Efter frukosten kastade jag mig ut i trädgården och började besinningslöst och oplanerat klippa och gräva, som för att kompensera för alla månader med isiga trottoarer under fötterna. Ryggen sved och händerna värkte, men inget av detta kände jag när jag, likt ett barn på ett nyöppnat Gröna Lund, sprang från attraktion till attraktion.

Det var lite som en musikal utan ljud där sekatören och den lilla spaden samarbetade med mig i perfekt koreografi under en blå himmel. Att var vad vi brukar kalla “frid och fröjd”.

Men säg den lycka som varar för evigt. Redan samma eftermiddag började känna av den: det högra långfingrets galopperande förvandling. Från ganska smalt och vackert, om jag får säga det själv, till en mer motbjudande form jag aldrig skådat Det liksom svullnade upp på mitten, som en Bullens pilsnerkorv och blev plötsligt svårt att böja. Tight på nåt vis. Som att det var för mycket finger för huden. Huden hade aldrig varit med om så där mycket finger.

De närmaste morgnarna var fingret en riktig jävla diva. Det tog flera minuter att liksom få igång det. Det var inte bara att gå upp och börja använda det hur som helst, nejdå. Det skulle plötsligt värmas upp? Som nåt överbetalt självupptaget fotbollsproffs.

Nu har det gått ett par veckor och jag börjar inse den humoristiska symboliken: mitt eget finger ger mig fingret.

Dessutom är läget mycket kritiskt och jag behöver mina händer mer än någonsin. Efter sista lektörsläsningen med en synnerligen positiv feedback (som jag inte vågar skriva här för jag blir alltför generad…) börjar det dra ihop sig.

Bokmanuset ska till förlag. Gärna innan påsk.

Jag biter ihop, knyter näven (nåväl, med lite fysiskt tvång där i mittenpartiet), redigerar det sista och vässar mitt följebrev.

Jag är kapabel.

Mitt mentala långfinger vilar aldrig.

Köp Efter Morris här:


Prenumerera på nyhetsbrevet: