Jag säger det direkt: det här inlägget innehåller en (minst?) fet spoiler. Så om du tänkt läsa Efter Morris, läs helt enkelt inte detta.
Consider yourself härmed varnad!
Det är lite på förekommen anledning som jag känner att det här inlägget behövs. Någon kanske minns det desperata inlägget där jag intervjuade mig själv? Det här inlägget är besläktat med det, låt oss säga att texterna är… kusiner. Här finns frågor och här finns svar, men den här gången handlar det inte om mig, utan om kvinnorna i boken. Väldigt mycket mer intressant, tycker jag personligen…
När boken släpptes lös som ljudbok nådde den ut till en helt ny publik. Till min stora glädje. Och ju fler som läser, desto fler hör av sig och ställer frågor. Och eftersom jag alltför sällan, till mitt stora förtret, hamnar i sammanhang där jag får diskutera bokens alla dimensioner får jag helt enkelt ta saken i egna händer.
Och mina händer är ju, som bekant, i första hand skrivande… så det fick bli ett inlägg. Som du alltså INTE ska läsa om du tänkt vara oförstörd som en nyfödd bebis inför din egen läsning av Efter Morris. (Nu har jag varnat twice, okej?)
Så. Here goes…
Vad har Alex för diagnos?
Svar: Hon har ingen. Hon är bara sån. Jag har aldrig tänkt mig henne som en person med diagnos. Däremot en driftig språkperson med svar på tal som inte kan låta bli att slänga käft så fort hon blir tilltalad.
Varför är hon så arg?
Svar: Frågan är felställd. Varför är inte fler medelålders kvinnor så här arga? Med tanke på hur världen ser ut…
Hur kunde Hannah lämna bort sitt barn?
Svar: Bland annat för att jag ville se hur det skulle tas emot… Och mycket riktigt – det är det som upprör allra mest med denna i övrigt kärva och bisarra story med många lager. Hur kan en mamma lämna sitt barn? Hon måste ha en anledning (knark, död, trauma, kriminalitet?) för att göra det många män tillåts göra tämligen oreflekterat i böcker, film och serier utan att någon ifrågasätter: drar, är frånvarande, försvinner, är rädda eller ansvarslösa i största allmänhet i föräldraskapet.
Det är onekligen intressant eftersom nästan alla verkar läsa deckare i någon form. Att läsa om mördade, lemlästade, styckade, skändade kvinnor verkar inte uppröra, tvärtom – man vill ha mer. En hel serie. Men att en enda kvinna lämnar sitt barn – kanske till och med frivilligt? – är något av det värsta som kan hända (se fråga två angående anledningar till ilska…).
Vad hände med Hannah?
Svar: Det vet jag inte. Och det är inte viktigt för den historien jag ville berätta. Så jag lämnade henne där. Personligen tycker jag om böcker där somligt lämnas till läsaren att fylla i. Så det var nog därför jag skrev en sån när jag väl fick arslet ur ha ha!
Kommer det en fortsättning?
Svar: Nej. Det tror jag då rakt inte. Nu vill jag experimentera med fler och andra karaktärer, annan ton, andra känslor och nyanser. Både jag och mitt skrivande utvecklades brutalt mycket i den otroliga processen det inneburit att blåsa liv i den här berättelsen. Och det står fler på kö som längtar ut… Så jag måste lyfta på själen och se vilka fler böcker som vill bli skrivna så länge den här författarskutan kan gå.
Men också. Det var dags att lämna Alex och Morris där de var. Det var färdigt. Vi vinkade visserligen av dem på centralstationen, men om jag förstått många läsare rätt så dröjer de sig ändå kvar, långt efter sista sidan.
De lever vidare inuti var och en av er.
Tack för att ni läser, hör av er och ställer era frågor. Tillsammans blir vi rikare.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer