Glipan mellan de mörka gardinerna visar ett suddigt ljust område från golv till tak. Det kommer svala vindpustar och ljud från det öppna fönstret. Kudden är enorm och mjuk. Jag slänger ett ben utanför täcket och tittar på det suddiga området (har inga linser och minus 5.0 i synfel). Andas in svalheten. Sträcker ut armen och lägger handen på hans rygg. Bara för att kolla att han är där.

Och det är han.

Varje morgon som han är där är lika overklig. (Egentligen – varje morgon som man vaknar är overklig. Särskilt i november.) Vet inte om jag någonsin vänjer mig och jag tror kanske det är en bra sak. Att aldrig vänja sig.

Det har gått sju år sen vardag blev kaos, kaos blev ännu mer kaos, kaoset blev mörker, mörkret blev kompakt och det kompakta så småningom fick en liten ynklig reva i sig. Revan blev en glipa. Som släppte in en sval frisk vindpust och ett suddigt ljus.

Han var där då. Precis som den här morgonen när jag håller handen på hans rygg. Kompromisslös närvaro. Självklar och fullkomligt lugn höll han mig när allt snurrade och skälvde. Tålamodet med en människa helt utan förmåga att förhålla sig logiskt till omvärlden.

Med tiden kändes det som att jag fick ett nytt liv i livet. Allting började om. Liv nummer ett gled över i liv nummer två.

Vi sitter vid frukostbordet. Han äter bacon. Jag äter vitt bröd. Utanför fönstret är världen grå i en stad ingen av oss känner till. Vi har åkt hela vägen till Örebro och jag känner plötsligt en värme i magen när jag ser honom sortera sina bönor på tallriken för att åstadkomma den perfekta tuggan.

Och jag tänker att jag är lycklig i Örebro när han är med. Och jag tänker att det egentligen inte spelar någon roll var vi är.

Sen tänker jag att jag verkligen trivs i liv nummer två.

Jag tror jag stannar här.

För det här livet kan levas exakt var som helst.

Till och med på ett hotell i Örebro.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: