Imorse, 7.50, klev mina hel otroliga ungar innanför dörren efter vad som känts som en eon av tid. Hjärtat slog hårt. Den ena log stort med sitt nya utseende – en framtand mindre. Tårarna tog en virveltur upp till tårkanalerna men vände igen. Stora fina. Med glugg. Den andra pratade oavbrutet och mellan de osammanhängande meningarna återkom en – “Jag har längtat efter dig”. Lilla underbara. Som jag längtat.
Jag har gjort om i deras rum. Köpt ett skrivbord till Julian och organiserat om. De klev in med skorna och stod tysta på golvet. “Fint, mamma!”. På skrivbordet låg ett par presenter som jag inte kunde låta bli att köpa. Jag vet att det inte hjälper något i saknaden, men det gjorde nåt för mig då. För stunden. Som att jag kunde köpa en liten bit av dem och fylla igen längthålet tillfälligt.
Den tidiga överlämningen var nödvändig för jag skulle gå till läkaren med Rufus. Deras pappa fortsatte med Julian till skolan. “Vi ses snart, mamma!”. Ja. Vi ses så snart som det är möjligt älskling.
Rufus och jag fortsatte in till Söder. Tunnelbana. Buss. Promenad. Diskussion. Berättelser från skidskolan och tågresan upp till fjällen (tågtoaletten verkar ha gjort ett djupt avtryck). Och sen, det ständigt återkommande:
– När kan vi åka till torpet?
– Snart älskling. Morfar var där och nåt på pumpen har gått sönder, så vi måste laga den först. Vi kanske hinner det i helgen. Sen kan vi åka dit alltihopa.
– Men inte pappa. Han ska inte åka dit.
– Nej. Han åker inte dit längre.
– Nej. Han är med *piiip* nu.
– Ja. Och jag är med M, du vet.
– Men jag VILL att du och pappa ska vara tillsammans igen. Jag VILL det.
– Ja, jag vet. Men det kommer inte att hända. Han är med *piiip* nu. Det vet du ju.
– Men varför kan ni inte vara alla tre? Du och pappa och *piiip*? Man kan väl vara tre? I en familj. Och bo ihop. Man kan väl det, mamma?
Jo, man kan. Men man vill inte. Hur förklara man det för en människa som snart är 4,5 år? Man säger nog som det är, helt enkelt.
– Men Rufus. Jag vill inte det. Vi vill inte det. Det får vara som det är. Och det kan ju vara bra det med. Ibland är livet så. Man får inte alltid som man vill.
Sen kom en buss med stora däck och fokus hamnade någon helt annanstans.
För hans del.
Köp Efter Morris här:
Äntligen en halv minut över!
Underbart, träff rakt i <3 som vanligt.
Min skrutt ligger och sover i famnen efter en lååång vaken dag. Men herregud vilken liten härlig människa, kärlek i massor, även när hon visar sig från sin "sämsta" sida 😉
Ja! Man slås till marken av den där kärleken, så är det bara. Jag blir nostalgisk när du skriver så. Att ha dem i famnen… när de fick plats där… hela lilla människan. Så oerhört. Ett under.