Idag plockade jag upp fyra ungar på fyra olika ställen. En vän är tillfälligt ensamstående och i nöd. Och jag trivs med att kunna hjälpa till.

Ju fler barn jag samlade upp, desto mer blev min funktion den av en vallhund. Den ena (min avkomma) känner på sig att det är skitbra läge att testa min kärlek till honom, genom att dra till skogs och sen gå parallellt med gångvägen, fast trettio meter upp bland rötter och buskar. Lite som hos publiken till en match mellan Borg och Connors – skallen gick rytmiskt från ena ungen till den andra. Ibland, i ren spänningspanik, en djup suck när den randiga mössan försvann ner i nån grop där uppe under en gran. Den andra for som en flipperkula över gångvägen, ylandes med en tvåmeters pinne framför sig.

Uppe vid skolan samlar jag till sist upp de två lugnare typerna. Som släntrar nonchalant med ryggorna på. De är inga flipperkulor, men fullständigt aningslösa och går åt fel håll, går rakt ut i vägen eller bara stannar. Helt utan förklaring. Vid ett tillfälle stod de två åttaringarna bara vid ett träd och glodde i marken.

– Vad gör ni? Kom nu!

Inget svar.

– Men vad GÖR ni?

Inget svar.

– Hallå?! Hörs jag?! Vad gör ni, Julian?!

– Va?

– Vad GÖR ni vid trädet?

Inget svar.

– JULIAN?!

– Eh, vaddå? Ehh… vi… letar.

Jaha. Tack. Då vet jag. Själv går jag framåt, eftersom det är dit vi ska.

Hemma. Avklädning (inkluderar också dammsugning av hall om man inte vill få en gratis peeling under natten). Uppstyrning. “Ni leker där, ni leker där. Ni får göra vad ni vill, men slå er inte och bråka helst inte om det inte är helt nödvändigt, okej?”.

Det går bra. Och när det slutar gå bra mutar jag med glass efter maten. Då går det bra igen.

Mat. Alla äter som galningar (har Janne Björklund minskat portionerna i skolan som en dold besparingsåtgärd?).

Disco. Glass. Fullständigt kaos. När jag ser gängets yngste ligist klättra upp i soffan med en GB Sandwich i vänsterhanden så vänder jag i dörren. Jag har märkt att det är bäst. Att liksom inte titta alls.

Orkanens öga blev köket. Så jag sökte mig mig dit och skrev, till tonerna av Axel F. Först i orignalversion, sen i Crazy Frog-version.

Herregud. Nej, just det. Han finns ju inte. Det märks.

Tydligt.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: