Jag läser en bok. Den handlar delvis om generationen som nu kommer in på arbetsmarknaden – 80 och 90-talisterna. Generation Y.

Man ska alltid vara lite skeptisk när någon buntar ihop och klumpar ihop folk, men om man är medveten om att det inte finns en enda sanning, så är iakttagelserna ganska intressanta. Och det har fått mig att reflektera över vad som kommer att prägla den generation jag är med och uppfostrar – mina kids hamnar tydligen nånstans runt Generation Z (födda mellan 1990-talets sista år och 2000-talets första, net generation, födda med uppkoppling som en självklarhet, efter kommunismens fall) och Generation Alfa (födda 2010 och framåt och som spås bli mer utbildad än någon tidigare generation).

Jag tror att varje generation är en bra generation, utifrån sina förutsättningar. Generation Y. Jag gillar deras sätt att tro att allt är möjligt. Drivet och tanken på att livet är för kort för att slösas bort. Att de vägrar sitta i en skrubb och göra skitjobb som nån chef bestämt är viktigt, utan att tala om varför. Jag gillar deras sätt att ställa krav på arbetsgivare och tänka nytt. De håller på att få till stånd en förändring på arbetsmarknaden som facket aldrig lyckats med, om ni frågar mig. Jag gillar att de inte köper “Så har vi alltid gjort” i något läge i livet. Bara för att man alltid gör en sak, är det inte per definition en bra sak. Tvärtom. Det är förmodligen ett dåligt mönster som begränsar. Jag gillar deras kreativitet och höga krav på livskvalitet. De är orädda och illojala på det där sättet som jag inte har tillgång till alls. It’s in my blood, att göra rätt för mig. På gott och ont.

Men Generation Y är också curlade till egosim, enligt författaren. De har blivit skyddade från motgångar och obehagligheter. De har föräldrar som försvarar dem i alla lägen och satt dem på piedestaler. “Lukas slog William igår”. “Njaaa, men var det inte så att William också provocerade Lukas… för Lukas är perfekt, you know”. De har haft allt. Tekniken. Valfriheten. Informationen och kunskapen. Allt. Bara en googlesökning bort.

Det finns naturligtvis bak och fram på allt och alla, och det var fan inte bättre förr. Never. Men det senare här får jag ändå lite ont i magen av. För det gör vi som uppfostrar Alfa och Z också – skyddar från allt. Och vad händer när man inte får kämpa lite? Vad händer då när hjärtat krossas för första gången? Vad händer när man får kritik där ute? För sin arbetsinsats eller sitt sätt att vara? Jag mår illa när jag läser att bakgrunden till självmordsförsök i Generation Y kan vara ett dåligt tentaresultat eller en dålig relation.

Jag mår illa när jag inser att vi försöker lära våra barn att normen i livet är att aldrig någonsin känna smärta. Att vi lägger en sån skrämmande förljugen hinna över en helt generation. Nej. Vi får inte göra så mot dem. Och jag tror att vi kan påverka. Nu. Om vi börjar nu. Allihopa. Om vi börjar säga som det faktiskt är – det gör ont som fan ibland. Och kanske är det så att de som får mest ont är vi själva, när besvikelsen i deras ögon träffar våra. När vi släpper loss ärligheten är det våra magar som gör ont. Kan det vara så? Vi är själva så rädda för smärtan att vi är beredda att offra våra barns framtid för att slippa den? Dramatiskt. Jag vet.

Jag kommer aldrig bli en pensionär som sitter och säger att det var bättre förr, inte minst för att det är slöseri med tid att göra det. Spelar det nån roll att det var bra då, när vi lever nu? Det är ju ändå som det är.

Jag vill bara så innerligt rusta mina barn för livet, inifrån och ut.

Inte tvärtom.

Frågan är; hur gör man det?

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: