Det är bara att konstatera; vi är ett gäng som funkar ihop. Det blir mer än bara bra när vi hittar på grejer helt enkelt. Det flyter på. Det är roligt. Det känns som att vi alla tillför varandra något när vi ses. Jag är glad att jag har torpet där alla kan få plats en helg, som den som precis passerat.

Vi plockade svamp i vad som kändes som flera timmar. Och jag fick hjälp med att klippa häcken. Vi lekte i trädgården. Lagade mat. Drack vin framför brasan. Pratade. Skrattade.

På lördagseftermiddagen öppnade jag sovrumsfönstret, hämtade yxan och delade upp sängen i lagom stora delar för att få ut den genom fönstret. Sen hjälptes vi åt att slänga den på brasan. Den brann bra. Nu är den borta. Befriande och symboliskt.

Tillbaka i stan med känslan av att jag hade kunnat stanna där nere  en vecka till. Jobbklumpen i magen växer i takt med söndagsångesten. Jag vill inte lämna dem imorgon. Jag vill inte känna den där känslan som alltid kommer när jag säger hej då vid skolan. Jag vill inte se Julians ögon som nästan vill gråta, men som inte gör det för att tårar inte kan påverka ett skit i hans liv. Jag vill inte ha känslan när Rufus inte vill släppa min hand på dagis. När jag vill ställa mig och skrika att allt och alla kan dra åt helvete. Jag vill inte. Men jag kan inte heller påverka. Inte det.

Fan.

Livet är orättvist. Sen dör man.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: