Ibland vill jag bara vrida om världen som en trasa. Jag vill pressa ut essensen, reducera, krama ur det som det verkligen handlar om.

Ibland gör runtomringet mig nästan tokig. Lagret, det som ligger som en hinna ovanpå, jag vill… jag vill… jag… vet inte vad jag vill, men jag vill ta bort det som kommer i vägen för det som är på riktigt – utan att veta vad jag egentligen menar med “på riktigt”. Jag vill komma till en kärna, om det finns någon. Jag vill se och förstå sanningen om allt.

Vaknar. Slår upp ögonen. Kliver in genom dörren till det som är min verklighet. Duschar förmodligen. Gör kaffe, gissningsvis. Går till jobbet, antagligen. Kommer hem, så småningom.

Håller ordning – mentalt, socialt, brutalt. Fixar, styr upp, ordnar. Orkar, orkar inte, orkar, orkar inte, orkar… orkar inte… Finns till, ger upp, ger allt, ger inget, försvinner, kommer tillbaka. Är medveten, är omedveten, skrattar, gråter, sover, vaknar.

Reser mig, faller.

Lever, lever, lever.

Dör?

Och överallt är det samma sak. En och en gör vi samma sak och bildar en grupp av ensamma.

Så onödigt?

Så pretentiöst att stå i natten, i den iskalla natten, och titta upp i universum och existensiellt tänka – att här står jag så obotligt ensam och liten och meningslös. Så allmängiltigt och så… vanligt. Lättköpt och mänskligt och långt ifrån nobelpris.

Jajjemen. Mänskligt och legitimt. Så jävla okej att få vara en av alla. Att äntligen få vara vem som helst. Att inte behöva vara någon alls.

Jag kastar mig bakåt och landar i vardagen. Mjukt och hårt. Värdelöst och magiskt.

Och oerhört långt ifrån lugnt.

I min egen form av modern mindfulness.

I min egen form av trivselkaos.

I min egenhändigt patetiskt utformade “poesi”.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: