Mors dag idag. Vad är det för jävla uppfinning? Jag har svårt att se poängen. Och då är jag ändå morsa.
Inuti det här finns nåt fördolt krav på att man alltid måste uppskatta sina föräldrar. Lite hotfullt, om ni frågar mig. Att det finns nåt så himla fint och härligt i varenda kärnfamiljskonstellation. Det finns rätt många kvinnor där ute som inte ska ha ett skit cred för att de råkade bli gravida. Sån barnslig vuxenuppfinning som bara liksom toksvettas bekräftelsesökning.
Lägg ner.
Mor är rar. Självuppoffrande. Ständigt bekräftande. Tålmodig. Genomtänkt. Klok och eftertänksam, lagom, balanserad och oegoistisk.
I själva verket är mor lurad. Hon har gått på allt det där, generation efter generation. Och fortfarande sprider sig ringarna på vattnet och modersidealet verkar inte gå att rucka på.
Ändå – det händer ju att mor är ett monster. En avart, en avvikelse från allt det där som historien säger att hon borde vara. En avvikelse från den leende morsdagsmorsan i reklamen. Det händer att hon har svarta ringar under ögonen, svär, skriker och serverar korvbröd till frukost. Det händer alla. Ändå ligger idealet som en smog över hela det svenska samhället. Ni som säger att det inte är så är smoggifierade. Sad to say.
För även om vi alla är monstermorsan, och erkänner det, får vi lite skavsår varje gång det händer, varje gång det brister gör det ont. Som en fantomsmärta i nån del av verkligheten som inte finns. Det gör ont i normen. När vi jobbar över och ursäktar oss så är det normen som känns. När vi pratar om hur crazy vi är som köper färdigmat och skiter i att städa är det normen vi förhåller oss till. Hela tiden. Ovasett om vi lever upp till den eller inte – normen – den är där och den är hetro. Den kommer i enheter om fyra – mamma, pappa, barn och barn.
Smogen. Känner ni den? Den seglar in nu. Jag kvävs i alla fall.
Nu råkar det vara så att jag pallar inte den här normen nåt mer. Men jag behöver hjälp att kasta den åt helvete. Är ni med mig?
Och slutligen vill jag säga tack. Till min mamma. Som givit mig orden, drivet, självförtroendet och styrkan att uttrycka mig.
Dig har jag respekt för alla dagar.
Även när du är en orm.
Köp Efter Morris här:
Äh.
Jag firar morsdag med flaggan hissad och tårta efter maten. Precis som mina föräldrar alltid gjort.
“Det tog tio år att få dig Zandra, jag firar hellre morsdag än vilken födelsedag som helst” har alltid mamma sagt.. sterilförklarad som hon var.
Och jag firar vidare i samma anda. Vill inte ha rosor och bubbel från barn med tindrande tacksamma ögon. Bara få ägna en hel dag åt tacksamhet själv över att livet styrde upp sig så jävla grymt att jag fick vara med om det här!
Du är cool. Fira är bra och barn är stort – jag håller med som fan om det. Jag har bara så svårt att fira just den här prylen. Mina barns existens skulle jag kunna hylla 365 dagar om året.
Jag kanske mer får ge mig hän åt fira att jag är människa isf. För mig ligger det alldeles för mycket i förväntningarna på moderskapet eller faderskapet som jag känner att jag inte är med på. Jag känner mig så jävla ofta så fel i det sammanhanget – rent inne i mig själv.
Därför är det nåt som klingar fel i mig när de dagarna kommer upp. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig.
Så är det med det. En dag kanske jag får det självförtroendet och inser att jag är morsa.