Vi sjunger på kvällen, jag och Rufus. Eller jag sjunger för honom. Bland annat en sång om månen och igår lyste den passande nog upp hela rummet vid läggdags. Isblått sken. Stora små ögon vid ett öppet fönster. Nattluften som kyler fötterna och så den där öppna munnen och alla de stora tankarna i den lilla kroppen. Det glittrade i hans ögon.

Vi sjöng. Som min mormor gjorde för mig.

När månen vandrar sin stilla ban
och tittar in genom rutan,
då tänker jag understundom så
och knäpper sakta på lutan:
Vad du är lycklig, du måne klara,
som får så högt över jorden fara
och blott se på. Och blott se på…

Men just igår gick den inte obemärkt förbi som vilken vaggvisa som helst.

Kan månen vandra, mamma? Tittar den på mig nu? In genom fönstret? Kan den se nåt? Är månen klar, alltså är den färdig då eller? Vad är den färdig med?

Jag förklarade till sist att sången litegrann säger att månen nog ska vara glad att den bara får titta på oss alla små människor som går runt här på jorden och lever våra liv. Den slipper alla bekymmer. Och ibland skulle man vilja vara som den.

Tystnad.

– Nej. Jag tror inte den är så glad. Jag tror den vill komma ner till oss och vara med oss. Och gå på Gröna Lund. Då blir månen glad, tror jag.

Älskade vän. Du tänker så rätt.

Tre åkband till oss och sen ett till månen här, tack?

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: