Dag på stan. Tempo som är lagom. Stannar så länge man vill. Kollar på vad man vill. Tar in alla nya bilder.
Som en filmscen.
Tänker på barnen.
På ett lagom längtansfullt sätt som inte gör att det börjar krypa. På det där glädjefulla sättet. Som när de finns i hjärtat och i själen, men delar den platsen så perfekt med M. Inte den där smärtsamma längtan, utan den förväntansfulla. Den där man tänker “Jag ska köpa de här upplåsbara pappers-bollarna i form av fiskar och pandor till barnen som de kan ha i taket vid sina sängar… de kommer inte bli lyckligare… men de kommer kunna titta på dem. Lite. Ibland. Jag gör det.”.
Den lyckan. Den som ploppar upp nån minut och den som varar i flera. Flera. Till och med SL-minuter. Ja, ni hajar. Längre än förväntat.
Den som pågår.
Sen hem. Styra upp en gudomlig (som så ofta när M lagar) middag. Och som det plötsligt blir ibland – musik. Som fan. Precis så högt som i bilen. Jag är lika kär i M som i hans musikanläggning. Innan skilsmässan – det har jag varit inne på tidigare – var musik något som fanns där bakom. Nu är det något som är förutsättningen för allt.
Och det verkar vara ett allenarådande tillstånd som inte tar slut. Den finns. Högt och lågt. Det finns Jocke (for ever and ever) och det finns pubertalt P3-style. Den finns. Och den tillför.
En dimension.
Den filmiska.
Det fanns en tid där jag lät mig bli anklagad för mitt filmiska sätt se på tillvaron. Mitt dramatiska sätt att se på livet var detsamma som fult. Det överdrivna läget. En tid när jag skämdes och trodde det var rent felaktigt att kräva. En tid när jag tolkade (min tolkning, ingen annans) det som en anklagelse mot mitt sätt att vara kvinna. Drama queen.
Fast jag var liksom bara människa, tänkte jag. Trodde jag.
Nu älskar jag mina filmiska moments, för det är mitt sätt att se på tillvaron.
När jag älskar livet som mest, är det filmiskt.
Försök ta det ifrån mig nu.
Försök.
Det kommer aldrig gå.
Köp Efter Morris här:
Skulle aldrig. Älskar ditt sätt att se livet, och att kräva skiten ur det. När du skriver skrattar jag igenkännande, blir sådär sprudlande glad inuti att det måste bubbla ut – som ett skratt och en liten tår i ögonvrån. Samtidigt.
Love it. Puss.
Puss, Anne! Tårar och skratt. Är det inte konstigt hur de hör ihop? Vi ser till att de båda alltid finns, right? De behöver varandra. Kram som fan, fina du.
Fantastiskt skrivet! Blir så glad när jag tänker på din resa.
Tack, Z. Ja, det slår mig ibland. Som en jävla blixt. Den jag var innan och den jag är nu. Och med fasa kan jag reflektera “Tänk om det aldrig hade hänt”. Den där skitkrisen – den gjorde mig till jag. Kram!