Efter barnlämningen imorse tog jag ett varv runt Årstaviken. Det var overkligt vackert. Starka färger. Blå himmel. Frost och små sjöar av is på marken. Jag gick fort för jag försökte gå ifrån ångesten. Imorgon kör jag honom till Arlanda och jag vet. Det är bara två veckor som han är borta och jag är jättepubertal och otroligt larvig, men det skiter jag i. Jag vill inte. Jag VILL INTE.
Så fick jag ett sms. Han jobbade hemma och ville att jag skulle komma och sitta bredvid honom i soffan och skriva. Några timmar till tillsammans.
Jag gick ännu fortare för att komma runt den där jävla viken nån gång.
Och nu sitter jag här och läser igenom min inledning till boken om och om igen. Och faktiskt. Det finns en passage som är bra. Resten måste skrivas om och jag inser att det här kommer ta tid. Men så får det vara.
Jag har en tid funderat på att då och då publicera små delar av boken här. Det skulle kännas så tryggt att forsätta ha er nära i den här processen – ni som varit med på stora delar av det sinnessjuka år som gått.
Så jag kanske gör det. När jag funderat klart.
Köp Efter Morris här:
Sara: jag vill ha dig på alla sätt! Anna J: *svettas* Jag skriver så tangenterna blöder.
JA JA JA!! Vill läsa!
Om du vill ha en sträng lektör så kan jag stå till tjänst. Om du vill ha en snäll lektör så kan jag vara det också. Om du inte vill ha nån så är det också ok 🙂
Ja, göra som man säger som jag brukar säga på jobbet, slavdrivande boss som jag är 🙂
Tänkte att det hindrar mig från att slappna av… 🙂
Det låter som en väldigt bra idé, att du publicerar lite här ibland. Längtar!