Den här barnveckan har hittills varit usel. Vi bara bråkar. Och det är uteslutande mitt fel. Jag är stressad. Oinspirerad och irriterad. Det var som att verkligheten liksom ramlade över mig efter den där påskledigheten som blev för kort, trots att den var lång.
Det började med att de längtade efter sin pappa och var ledsna. Båda två. Min första instinkt var att ringa honom och säga att jag inte grejar att vara morsa den här veckan. Kan du ta över? Men det går inte. Trapped.
Sen har inte Rufus sovit en enda natt och gnällt konstant. Och jag är en sopa för jag förstår inte vad det är. Och jag är för trött för att vara förstående. Men jag hinner inte sova. Trapped.
Och kalenderdagarna är så fulla att jag inte hinner träffa de jag vill träffa. Det finns snart inte en ledig kväll i maj och jag vill bara radera hela jävla kalender-appen från telefonen. Men det går ju inte för då upphör livet. Trapped.
Och deklarationen ligger över mig som nån sorts gigantiskt ångestfilt samtidigt som det ramlar ner brev från Arbetsfuckingförmedlingen och a-kassan varje dag. De vill ha papper som jag inte har en aning om var jag har. Or else… avslutar de varje brev. Trapped.
Och igår kom dödsstöten – Radiotjänst. I Kiruna. Har du teve? Men gå och döda nån annan, nån som har pengar!
Och jag har inte tid att skriva som jag vill, läsa som jag vill eller sova som jag vill. Timmarna räcker bokstavligen inte till och det känns som att så fort jag stänger ögonen så hörs ett avlägset tickande nånstans i mörkret. Eller rasslandet av sanden i ett timglas. Och jag stryker ännu en bok från listan över alla som jag vill hinna läsa innan jag dör. Snart är det bara de allra livsviktigaste kvar, känns det som. Trapped.
Om påskhelgen var ett stort hål av underbar och oförutsägbar tid kan den här veckan hittills bara beskrivas som den hög av skit som grävdes ur för att göra det där hålet möjligt.
Men nu ska jag ändå gå och lägga mig. Bläddra i en bok och som vanligt tappa koncentrationen eftersom jag ligger och funderar över alla de andra som jag inte bläddrar i.
Hej då onsdag.
Thanks for nothing.
Ja, blä för dåliga onsdagar. Tack och lov för att torsdagen kom och för att du piggade upp min lunch. Säger aldrig så många fula ord och skrattar så högt, som i ditt sällskap. Puss!
Ha ha ha! Söta du. När kommer boken om den “styva familjen”?
Puss!
Kom också ihåg att äta en bit i taget. Ni kan få låna två bra böcker om mindfulness av mig. De är tunna och läser sig själva. Av Anna Kåver och Åsa Nilsonne.
Jag lånar gärna! Kanske ska försöka göra en undantag och faktiskt också LÄSA det jag lånar…
Tack, Ulrika.
Ja, jo, det där känns ju igen på alla plan. Vi kanske skulle börja med mindfulness. Vi kan dela på en kurs och gå varannan gång var…
Puss på dig och kom ihåg att äta elefanten i små bitar!
Det handlar om att lära sig att leva i nuet, va? Ja, tack. Det behöver jag från och till. Jag var så bra på det mitt i krisen, men nu är delar av mig tillbaka i gamla panikgängor. Ordna! som man säger i det militära…
Puss!