Jag åkte till Ikea ikväll för att köpa golv till sovrummet på landet (målet var billigt, inte hållbart, ett medvetet val). Efter att ha levt i tvåsamhet, sen tresamhet, sen fyrsamhet och nu i nån slags ensamhet – och regelbundet besökt platsen som gjort intetsägande inredning till en folksport – så kan jag bara reflektera över hur Ikea följt efter mig (och alla andra) genom alla de här stadierna.

Första åren köpte man i stort sett bara ljus och toaborstar. Det var allt man hade råd med och vad man orkade bära hem eftersom man åkte kommunalt. Sen blev man sambo. Köpte soffa och säng med hemkörning. Det var stort och det dyraste man hade köpt, utöver bostadsrätten. Sen åkte man fram och tillbaka och fyllde den där bostadsrätten med mattor, hyllor, stolar, soffbord och diverse lådor och compact living-lösningar. Sen fick man åka och titta på spjäsängen Sniglar (och varje gång glömde man att ta mått på allt innan man åkte hemifrån). Lite senare fick man bunkra plastskålar och haklappar och barnstol. Ytterligare en tid senare; förvarningslådor till leksaker, lära-gå-vagn och serien Patrull – klämskydd och halkskydd och petmojar till kontakter (David drev säkerhetslinjen hårdare än vad jag gjorde).

Så där höll man på. Och så gick det några år till och plötsligt stod man där ensam och köpte flyttkartonger och hundra saker som man sumpat i bodelningen.

Och sen var man plötsligt inte ensam längre. Då gick man istället i en ny konstellation och fick ovärdelig hjälp att köpa tevebänk och säng och bokhyllor till den nya lägenheten (hand i hand med snubben som älskar att bränna andras pengar…). Skrattade åt alla par som fortfarande befann sig på toaborst-stadiet. Gick småleende genom barnavdelningen och kryssade mellan gravida magar och uppgivna ansikten. Viskade fnissande bakom ryggen på sura par som rök ihop över påslakansmönster, bredden på skåp, sängar, madrasser och färgen på nåt helt oviktigt. You aint seen nothing yet. Kan ni inte hålla sams på Ikea innan barnet ens kommit ut så kan ni boka familjerådgivningen redan imorgon.

Och några månader senare är jag alltså där igen och köper billigt klickgolv till sovrummet på landet. Mitt torp. Där jag slängt ut sängen och sover på madrass för tillfället. Det rummet behöver ett nytt golv. Det är andra fötter som ska gå på det.

Till helgen åker vi ner, M och jag, och möter upp finaste och äldsta vännerna från Kisa för den årliga arbetshelgen. Ytterligare en ny konstellation.

Sorgeåret är över. Det har gått hela vägen runt, sorgen har bytts mot total lycka. Nu är det nya livet på banan. Kisa är en del av det. M är en del av det. Båda lika stora och jag kan inte leva utan någon av dem.

Jag är nervös. Men om jag älskar alla så kan det väl inte bli fel?

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: