… och nu är det för sent att ångra sig…

Jag försöker verkligen. Eller… jag tycker i alla fall att jag gör det. Men ibland tror jag att meditation och mindfulness är mer skadlig än nyttig för såna som oss – vi som föddes utan tålamod. Vi som kom till världen mitt i ett ihärdigt skrik för att vi tyckte att tiden i livmodern var det långtråkigaste vi någonsin upplevt. Att bara ligga där inne och höra världen pågå utanför. Jag måste ha varit konstant panisk av otillfredsställd nyfikenhet där inne. Jag minns inte. Förmodligen för att det var så till den milda grad traumatiskt att jag förträngt alltihop.

Men jag är verkligen öppen och välvilligt inställd. Ger processen nya chanser. Gång på gång. Det går i cykler: försöker, misslyckas, blir förbannad, släpper allt och hävdar det motsatta, hittar nån ny vinkel – försöker, misslyckas, blir förbannad… och så vidare.  Någon gång innan jag dör måste det ju funka (om inte annat så måste ju själva döden åtminstone innebära nån sorts total avslappning?).

Men jag lever, än så länge.

Så jag försöker det där med att andas djupt tio gånger för att få ner stressnivån (ibland behöver jag det och jag har läst att det frigörs goda krafter om man gör så). Sluter ögonen och blir rastlös precis när jag andats ut för tredje gången och börjar räkna (på fingrarna eftersom jag ej haft tålamod att lära mig huvudräkning) – “Hur många är det kvar nu?”.

Bara för att man har sopigt tålamod behöver man inte ge upp i tid och otid. Det handlar om att hitta sin grej, resonerar jag. Hitta flow:et. Men det blir ofta på eller av, har jag märkt. Har alltid haft svårt att förhålla mig till det där mittemellanläget. Att ta “EN öl” är i princip lika orimligt som att meningen “Det är en dag imorgon också.” någonsin skulle passera mina läppar.

Spotify har en skön lista med Guided Meditation. En brittisk man pratar med lugn och sövande röst, jag ligger i sängen och följer med – genom hela kroppen: tår, skinkor, mage – andas och slappnar av och tänker att det HÄR ska bli mitt nya avslappnade jag. Harmoni och valsång. “Focus on your breathing – in, out. In and out.” Och så vidare. Så där håller det på.

Jag tänker att jag verkligen hittat min grej för jag gillar ju brittiska. Först blir jag lite lyrisk och full i skratt av förtjusning – nu kommer vändpunkten, det här ska bli min rutin. Sen somnar jag nästan direkt, fast den brittiske mannen sa att man INTE skulle – “Try not to fall asleep.”. Fan. Förlåt asså. Så usel på att leverera.

Och på jobbet hamnar jag i situationer (möten, nätverksträffar eller olika sorts “tillfällen”) där man “checkar in”, det vill säga – känner in situationen, blir närvarande och andas en sväng. Tillsammans. I grupp. Jag har ju svårt för saker i grupp. När en individ står framför massa andra och vill alla dessa ska göra samma sak börjar något inuti mig genast spjärna emot, på ren rutin. Jag börjar leta efter nödutgång och blir paniskt obekväm. Det finns säkert massa analyser att göra här, men jag skiter faktiskt i orsaken. Rent av tänker jag se reaktionen som ett sundhetstecken?

Så händer det att alla plötsligt sitter där, på varsin stol. Andas ihop, som en enda stor lunga. Och BLUNDAR! Blunda i grupp! Det GÅR ju nästan inte att ta in det obehaget utan att kollapsa omgående. Det är i sådana obevakade ögonblick som hjärntvätt sker.

“Andas in, andas ut. Stäng ute rummet. Känn stolen under låren, fotsulorna mot underlaget. Känn hur armarna hänger längs med sidorna.” Alltså. Här GÅR det ju inte att INTE titta. Bara lite grann med ena ögat. Bara för att se om de andra verkligen går på den här grejen. Och det visar sig att alla gör det. Jag svettas och utkämpar en blodig inre strid för att inte lägga upp en bild på Instagram.

Egentligen är jag förmodligen bara avundsjuk. Jag känner mig inkompetent och exkluderad. Och efter år av försök att komma in i lugnet, dela den gemensamma lungan med alla andra som andas tillsammans så börjar jag sakta men säkert inse mina begränsningar. Istället för att hela tiden försöka ta mig in har jag bestämt mig för att göra det hemtrevligt här utanför. Göra det möjligt att stå ut i den medfödda rastlöshetens disharmoni.

Tidigare i höstas bestämde jag mig därför för att göra något användbart och vettigt här ute så länge (i väntan på det inre lugnet och den plötsliga personlighetsförändringen, menar jag.) Något som lirar med den här eviga energin som susar mellan öronen. Något som är motsatsen till harmoni. Något som skrämmer skiten ur mig och får hjärtat att slå hårt.

Så jag anmälde mig till en helgkurs i stand up. Jag är livrädd. Panikslagen. Men nu är det för sent att ånga sig.

Jag tänkte att jag kanske kunde prata lite om det här med mindfulness. Och meditation.

Och hur svårt det är att förhålla sig till det när man föddes utan tålamod.

Köp Efter Morris här: