Vi kom ner till slut, jag och barnen. Den sista halvtimmen i bilen var väl sådär, för att uttrycka det milt. Att vi var tvungna att avrunda med handling av färskvaror var heller inte helt poppis. Och alla mina glada tillrop var slut eller redan avverkade. Inte ens “kladdkaka” och “brasa” funkade. Inte ens “Ni får tända på själva…”. Ja. Ni fattar. Illa.

Men vi kom fram. Klev ur bilen. Packade in. Snackade med grannarna. Tog det lugnt.

– Mamma… det gör ont i mitt öra.

Fuck.

– Okej… Exakt hur ont?

– Jätte.

Nu har det gått några timmar och jag börjar långsamt acceptera att det blir hemfärd imorgon. Han kan inte sova, fastän jag proppat ungen full med alvedon och givit honom nässpray för vuxna fler gånger än vad som står på förpackningen (David hade förmodligen dödat mig).

Som sagt. Det blir inte alltid som man hade tänkt. Men det kan bli bra ändå.

Ser fram emot en sömnlös natt i upprätt ställning, vaggandes en liten son som bara vill kramas.

Måste gå. Han skriker.

Valborg. Överskattat.