Under sommaren som gått har inte läggning av barn varit vår huvudgren. Vi har i stort sett skitit i det. Att lägga barnen alltså. De fick mest segna ner någonstans i en hörna där vi lätt och smidigt kunde plocka upp dem och stoppa ner dem på en mer lämplig sovplats. Detta har resulterat i ganska sena vanor.

Nu känner jag att jag ljög lite. Men hur som helst. Det har varit lite si och så med läggningarna helt enkelt. Lite god natt-saga och mycket somna framför film. Sena vanor – absolut.

Men då och då krävde Rufus lite sköna toner från den hesa modern. Vi varvar “Månen” (en gammal klassiker som kommer från min mormor) med “Tromlor” (Trollmor som lägger de där elva trollkidsen) och det kändes plötsligt lite torftigt. Och jävligt tjatigt, helt enkelt.

Jag beslutade mig för att utöka utbudet av god natt-sånger. Scannade minnet och dissade genast några promiskuösa Demian-låtar. Instrumentalt kändes inte heller rätt, jazz var inte att tänka på och några hyggliga barnlåtar kunde jag inte.

Så jag drog till med lite Olle, “Gå aldrig din väg” (Davids och min låt som också spelades när vi gifte oss vid sekelskiftet, ej 1900).

Det tog ett par dagar innan jag förstod.

– Mamma sjunga Olivström.

– Vad säger du?

– Sjunga Olivström nu.

Och härmed kommer husguden aldrig mer gå under det fantasilösa namnet Olle Ljungström.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: