Tar på strumpor. Sticker fötterna i skorna. Greppar kassen. “Ska vi gå då.”

Efter bara tio minuter står jag i den lokala affären och allt är så bekant. Så vad är det som ändå inte lirar?

Jag själv naturligtvis. Jag är lite förflyttad, som att jag tecknats av ett barn och hamnat lite utanför konturerna. Som att jag försöker klämma in en lek inuti ett allvar, men det går inte leken alls med på. Den är ju, till sin natur, ett bångstyrigt format, lust och spontanitet. Här inne, i affären, här börjar vardagen. Här ligger ansvaret tungt. Här är allt i räta vuxenrader.

Jag vill springa ifrån allt detta förutsägbara.

Gräs är oberäkneligt, asfalt långtråkigt. Skor är klaustrofobi, barfota är frihet. Kroppen mot naturen, det är så det ska vara. Här är jag inslagen i gladpack och porerna slutar andas under lager av måsten, kläder och social anpassning.

Plockar några nödvändiga varor från olika hyllor. Det är svinkallt i kylrummet där de passiva Bregott-paketen står travade, rad efter rad. Jag ryser och fryser och längtar tillbaka till formatet där hela jag fick plats.

Hemma igen loggar jag in på datorn och har fått information om min författarutbildning. Den börjar nu. Nu? Men jag är inte redo väl? Inte redo för skrivandet på den nivån, rädd för mig själv och andra och för att jag inte ska hålla hela vägen.

Det är min enda kontakt med naturen just nu: jag skakar som ett asplöv.

Jag kliver på ett nytt sorts underlag. Allt gungar, som en mental sumpmark, ett gungfly där paniken växer sig stark och mäktig. Kanske är asfaltens fasta värme min räddning, trots allt. Stabil och förutsägbar under mina trevande steg.

Jag öppnar mitt dokument och fortsätter.

Man är väl inget Bregottpaket?

Köp Efter Morris här:


Prenumerera på nyhetsbrevet: