Inatt sov jag inget och vet inte varför. Det blir så ibland. Förut fick jag panik av sömnbrist, numera surfar jag på det faktum att jag är en smula trög dagar som denna. (Rätt många andra dagar också, för den delen, men nu håller vi oss till sömnbrist.)
Att vara seg i kolan, har jag märkt, är inte alls så tokigt faktiskt. Det är lite som att vara styrd av en vänlig och långsam makt. Det undermedvetna liksom sträcker ut sina spröt (eller “sprötar” som min Aussie-snubbe säger) och nästlar sig in i alla normala tankar med sina märkliga fantasier och orealistiska förslag. Det är bara att åka med, som någon säkert säger inom sportens värld.
Tidigt i gryningen, efter ha dåsat mig igenom fem sex timmar poddar och lurarna gjort det där ljudet som betyder “vi orkar inte mer nu!”, öppnade jag min bok i det skumma ljuset. Försökte hitta ett rimligt sätt att hålla fast den med lemmar utan muskelkraft och samtidigt läsa – OCH förstå! – med grusiga ögon som korsades och slöts om vartannat. Jag hade (äntligen!) kommit till den sista delen av den första delen av På spaning efter den tid som flytt. Swann har glidit runt, kär till bristningsgränsen, kakor har ätits, barn har icke-kramats och trädgårdar har blomstrat i en prakt som får en att undra vad Proust himself egentligen gick på? Hade gärna testat en knivsudd av den substansen.
Så ligger jag där, på sidan, med sidor och bokstäver fladdrande mellan dröm och verklighet när en passage liksom kommer emot mig. Bokstäverna ser ut att lämna papperet och dansa fram mellan min näsa och Swanns värld. De rör sig graciöst och börjar snurra inne i mitt huvud och jag inser att jag, just här och nu, förmodligen konsumerar något av det vackraste som skrivits.
Proust, den lilla författargynnaren, beskriver plötsligt städer och dess namn på det mest fantastiska vis. Som “individuella varelser”. Som “rutmönster i det åldriga fönsterglaset”. Som “färg som skiftar från äggskalsgult till pärlgrått”. “Den normandiska katedralen som den feta, gula slutdiftongen kröner med ett torn av smör”. “Sitt nätt och jämt förtöjda namn, som tycks på väg att dras ut i floden”. “Stadigt rotfast mellan porlande bäckar”. “Avtrubbade uddar av mörknat silver, tecknar då de tränger igenom ett kyrkfönsters spindelväv”.
Och så där håller det på, sida upp och sida ner (vilket ju för övrigt rätt vanligt i en bok…).
Jag känner att jag blir helt tagen. Går det att skriva så? Sen börjar jag gråta lite för att det tydligen går att skriva så.
Meningen var att jag skulle somna om, men det kom inte på tal. Jag läste vidare. Slickade sömnigt i mig orden och bokstäverna med ögonen och kände att jag nu helt plötsligt – jag som bara längtat efter att den skulle ta slut nån jävla gång… – håller hårt i den sista lilla bit som återstår samt gläds åt att det finns sex delar till (väl!?!).
Och så tänkte jag: imorgon (som ju är idag vid det här laget) ska jag se på alla mina platser som “individuella varelser”, sida vid sida ska de få stå. De ska få gå på fest tillsammans. Prata ut, låta sina olika gator slingra sig om varandra som nystan, berätta för mig om hur de tornar upp sig i mitt minne.
Genom tiden, genom resorna, genom arkitekturen.
Vid det laget ringde klockan och det var dags att lämna den verkligt overkliga värld som hade uppstått mellan mig och Marcel.
Nu har jag samlat mig, druckit kaffe och skrivit det här.
Livet känns som en hallucination och himlen är blå.
Ikväll får det bli paus med Knausgård.
För nån måtta får det väl ändå vara på hur mycket vackert en kvinna orkar med.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer