Stockholm

Igår hade jag min andra storartade kulturupplevelse på kort tid. Den ena skedde för några veckor sen på Dramaten. Hamadi Khemiris föreställning C. Igår i mörkret i Bio Rios Salong 4 i källaren på Barbro.

I Stockholm.

Efter en intensiv jobbdag promenerade jag sen in till Hornstull, utmed Årstaviken. Utmed Liljeholmskajen. Över Liljeholmsbron. Ner till Hornstulls strand. Novembers spellista i öronen, höstlöv och lera runt fötterna, tacksamhet i hjärtat. Tankar i hjärnan. Var sak på sin plats. På väg in för att möta upp ett par av de bästa människorna. Skrattgaranti och intelligenta-diskussioner-garanti.

Bäst när jag gick drabbades jag av känslan av att allt stämmer. Att jag förtjänar det här. Jag förtjänar att må bra, att bo i den här staden, att få garva, att liksom ha det jävligt bra. Jag drabbades också av en gränslös ömhet för Stockholm. Den här byn som gärna vill vara Berlin, men som inte fattar att den duger ändå. Lagomheten stadifierad.

Sen såg vi filmen. Åt lite mat. Pratade. Drack lite öl. Tog bussen hem.

Och precis innan jag somnade lyssnade jag en stund på Essingeleden och blåsten utanför. Tänkte på den här staden och hur den följt mig från sextonårsåldern när jag hängde omkring och förvånat upptäckte att Mariatorget faktiskt låg rätt nära Slussen. Att det fanns affärer på andra gator än Drottninggatan. Att om man somnade på 94:an och vaknade när bussen precis svängde ut på Renstiernasgatan så kunde man somna om en dryg timme till, innan man var tillbaka på Bondegatan där man egentligen skulle ha gått av.

Alla minnen. Hyndans Hörna. Trap Bar. Hannas. Förfesterna på Wollmar Yx. Bullarna utanför Kvarnen vid trerycket när ljuset var på väg tillbaka i juni. Pelikan. Museerna som man återvänder till gång på gång – ena eran för att anteckna för en universitetskurs. Andra eran för att leka i barnutställningen.

Allt är förändrat, men ändå ingenting. Eller så har vi bara åkt tillsammans, stan och jag.

Med SL-kort.I SL-tid.

Alltid oförutsägbart. Aldrig förutsägbart.