När man hållit en fyraårings gångtakt i en vecka blir man nästan åksjuk av normalt vuxentempo.
Man har liksom vant sig vid att sakta sätta den ena foten efter den andra. Stanna. Titta bakåt. Göra ett nytt försök. Sätta den ena foten efter den andra. Långsamt. Lyssna på “Vääääänta!”. Sucka. Stanna. Vända sig om. Vända tillbaka. “Väääänta på mig!”. Andas. Räkna till en miljard. Fiska upp en skrikande overallhög ur varannan driva. Ta bort snö ur glipan mellan overallen och vanten (“Det är kaaaaallt! “No shit, unge?! Det är snööööö!”). Torka tårar. Frysa. Man fryser konstant när man håller en fyraårings tempo, har ni tänkt på det? Eller så finns det bara dåliga kläder. Rebellattityd funkar så sjukt dåligt på just väder. Det drabbar i stort sett alltid en själv. Nature strikes back.
Den största skillnaden med vuxentakt är att man kommer fram när man tänkt. Snopet, nästan. Massa tid över. Vad ska man göra med den?
Man ska söka jobb.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer