Vi skulle handla lite, M och jag. Nåt till lunch och frukost. Stod vid brödet på ICA Årsta och… ja… stod och valde bröd antar jag.
– Hej…
Den lilla rösten. Den fina rösten. Den lilla människan. Och sen kommer en till, lite mindre.
– Hej… mamma…
Kramar och pussar och längtanskänslor som tryckts undan sen förra lördagen.
Och så står vi där. Barnen. Jag. M. Och David. Det har hänt en gång tidigare, i somras. Då var det svårt. Den här gången… kanske inte lätt… men klart hanterbart. I alla fall för oss vuxna. Jag kände inget alls. Vi småpratade en stund om veckan som gått, om en film de hyrt, vad de skulle göra idag och efter några minuter kändes allting tämligen neutralt.
– Jag vill vara med dig, mamma…
– Ja. På måndag. Då får vi vara tillsammans, svarar mamman hurtigt samtidigt som hon brottas med den inre viljan att dra på sig en rånarluva och kidnappa dem. Dra ut dem baklänges från ICA samtidigt som hon riktar en machine gun mot alla kunderna och skriker nåt jävligt macho som “Om alla bara står stilla så kommer ingenting hända. I don’t want to hurt anybody. I just want my kids back!”.
Men just det. Det var ju ingen film. Det här var ju verkligheten. Det här var ju som det verkligen är. This is how it is now. Man stöter på varandra, i nya konstellationer, på nya sätt och med nya känslor.
Rufus hängde med mig in och tog en mjölk. Han höll min hand. Sen skulle de köpa lördagsgodis och vi skulle betala vår mat. Vi sa hej då och när jag gick mot kassan hörde jag från andra sidan hyllan med hundmat:
– Hej då mamma!
Hej då. Mina fina barn.
Vi ses på måndag. Det gör vi.
Köp Efter Morris här:
Jag tror det ar en fas just nu, att du kanner en ingentingkansla for D. Kom tillbaka runt 2013 sa far vi se hur det utvecklats 😀 Haller med Sara, skont att fokusera pa det som ar stabilt och bra: Det blev inga grat och snorfontaner pa ICA. Harligt ju!
Sandra; Kram! Pi; ja, det sliter men jag börjar mer och mer kunna hantera att det är så här det är nu. Hoppas allt är bra med dig och den lilla där inuti. Tänker på er, kram från Årsta! Sara; Ja, du har helt rätt. Det är lättare nu och vi är nog mer i balans, allihopa. Det som slår mig som det sorgligaste just nu är hur jag blivit så distanserad till D att jag inte längre ser honom som en man jag delar mina barn med. Han är bara ett ingenting, svårt att förklara och jag har nog inte definierat än själv hur jag menar. Men jag har så svårt att förstå att han är barnens pappa. Men det får vi prata om en annan gång… Kram!
Kanske för att jag har mer förhistoria, kanske för att jag är mindre empatisk: Jag blev hur som helst mer glad än ledsen av din berättelse. Glad för att dina barn kunde säga “hej då mamma, vi ses” i stället för att gråtande klamra sig fast runt dina ben. Glad för att ni tre vuxna kunde prata med varandra. Glad för att det går framåt mer än bakåt.
Kram!
Jag vill bara säga att jag läser, mer eller mindre varje dag, men är urusel att kommentera. Just nu. När jag ändå skriver: jag blir alldeles ledsen i mitt blivande mamma-hjärta när jag läser senaste inlägget. Samtidigt verkar du greja även det, som allt annat. Krama och mys på ditt M till dess att kidsen är tillbaka.
Kram från vasastan!
Vad stark du är!!! Kram på dig!