Jag vet inte varför jag erkänner sånt här i offentligheten. Det måste vara min självdestruktiva sida som talar. Eller så är det som att sluta röka: berätta det för alla så har du sen inget val. Eller du man får i alla fall skämmas om man inte slutar på riktigt.
Det har varit uppe förut, men jag säger det igen. Jag KAN inte ha det städat omkring mig. Det bara går inte. Det GÅR inte att vika ihop saker och lägga dem i prydliga högar. Det HJÄLPER INTE att köpa snygga lådor och sortera grejer för jag kan inte sortera. Jag KAN inte tänka; “Om jag ställer den här grejen här så kommer den att vara i vägen när jag ska ställa in nästa pryl”. Istället tänker jag; “Jag trycker in den, slår igen dörren och hoppas på att det inte är jag som öppnar den nästa gång”. Det slår givetvis alltid fel. Det är alltid jag som öppnar den där jävla dörren och får en limpa eller ett flingpaket i huvudet (autentiska situationer).
Tidigare har detta inte varit ett problem men nu börjar det ta orimliga proportioner. Alla skåp och lådor är helt enkelt fulla här hemma nu. Det är stopp.
Häromdagen fann jag mig själv ursinnigt spöa upp en full IKEA-kasse som inte fick plats i vår klädkammare. Det var riktigt skönt att sparka skiten ur den, men det ledde ingen vart direkt. Det var inte så att den reste sig och lovade att den skulle skärpa sig. Tvärtom. Inget hände. Den bara låg kvar där på golvet. Helt otippat.
Det enda jag kan skylla på är att det verkar ärftligt i direkt nedstigande led.
Eller hur, mamma…?
Jag vet inte varför jag erkänner sånt här i offentligheten. Det måste vara min självdestruktiva sida som talar. Eller så är det som att sluta röka: berätta det för alla så har du sen inget val. Eller du man får i alla fall skämmas om man inte slutar på riktigt.
Det har varit uppe förut, men jag säger det igen. Jag KAN inte ha det städat omkring mig. Det bara går inte. Det GÅR inte att vika ihop saker och lägga dem i prydliga högar. Det HJÄLPER INTE att köpa snygga lådor och sortera grejer för jag kan inte sortera. Jag KAN inte tänka; “Om jag ställer den här grejen här så kommer den att vara i vägen när jag ska ställa in nästa pryl”. Istället tänker jag; “Jag trycker in den, slår igen dörren och hoppas på att det inte är jag som öppnar den nästa gång”. Det slår givetvis alltid fel. Det är alltid jag som öppnar den där jävla dörren och får en limpa eller ett flingpaket i huvudet (autentisk situation).
Tidigare har detta inte varit ett problem men nu börjar det ta orimliga proportioner. Alla skåp och lådor är helt enkelt fulla här hemma nu. Det är stopp.
Häromdagen fann jag mig själv ursinnigt spöa upp en full IKEA-kasse som inte fick plats i vår klädkammare. Det var riktigt skönt att sparka skiten ur den, men det ledde ingen vart direkt. Det var inte så att den reste sig och lovade att den skulle skärpa sig. Tvärtom. Inget hände. Den bara låg kvar där på golvet. Helt otippat.
Det enda jag kan skylla på är att det verkar ärftligt i direkt nedstigande led.
Eller hur, mamma…?
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer