När jag hade påbörjat andra målningsvarvet insåg jag redan efter tre minuter att det skulle krävas en tredje strykning. Oj, så skoj. Börjar bli lite tjatigt liksom. Men det blir bra. Nu sitter jag här och väntar på att färgen ska torka. Det är väl vad man kan kalla “ställtid” om nåt. Den har till 12.30 på sig, sen kör jag.
Fysiskt och relativt monotont arbete sätter igång hjärnan, märker jag. Jag har funderat en del på vad äktenskapet egentligen betydde för David. Hur olika bild hade vi egentligen av “oss”? Vad är det som gjort att han kunnat släppa så snabbt, men inte jag? Hur många år har han tänkt i det tysta, utan att säga något, fastän jag frågat och försökt nå? Finns det en sportslig att jag kommer lyckas undvika att samma sak händer igen? Har jag blivit klokare av det här? Har jag blivit mer insiktsfull? Det känns inte så just nu. Jag vet mer om livet, det är helt klart. Men mina känslolägen är fortfarande inte kontrollerbara. Jag är fortfarande irrationell och impulsiv.
Ja. Hur många varv man kan dra sig själv och skilsmässor och känslor, kärlek, problem, insikter, dumheter, framtid, det förflutna, det som aldrig hände men som kunde ha hänt, det som kan komma att hända men som man inte har en aning om än… det varvtalet är tydligen obegränsat.
Men målning har en början och ett slut. Tre varv räcker. Sen är det klart.
Och nu är klockan 12.30. Pip.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer