Det är poppis att vara “vert” åt nåt håll. Introvert. Extrovert. Ambivert. Man vet förmodligen att man är på väg att bli Bockstensmannen när man tänker: kan vi inte bara få vara litegrann, utan titlar. Vi vill arta människor likt växter och svampar, kategorisera, som om vi vore Carl Von Linné. Sortera vår underbara komplexitet i små fack och lådor i ett galleri.
Nåväl. Jag är lite av varje “verthet”. Framförallt är det omgivningen som påverkar vilken av formerna jag antar. Je suis Barbamama, som jag brukar säga.
Jag formar mig omkring min egen vardag som en boaorm. Jag kramar den hårt tills jag inte orkar mer, då släpper jag och visslar iväg, ljudlöst. Ibland går jag hem från fester utan att säga hej då. Ofta kommer jag utan att hälsa på alla. Jag glider i mellanrummen och går på toa strategiskt, ser till att försvinna i mängden. Har ont i magen inför mingel, stålsätter mig och mobiliserar hela min mentala insatsstyrka för att orka ens klä på mig finkläderna – i den mån jag ens har några.
Jag lutar mig mot en vägg och hoppas att ingen ska se skillnaden mellan mig och tapeten. Många gånger fungerar det för folk är egentligen mest intresserade av sig själva i första hand.
Ibland gör jag motsatsen. Jag gör entré! Jag är här nu – som ni väntat, nu kan festen börja! Ibland tar jag över och märker att det är alldeles för mycket men har inte förmågan att sluta. Det drar iväg med mig. Jag garvar högt, avbryter, fyller på, agerar som att jag arrangerat hela tillställningen (vilket jag ofta har, i och för sig. Det arrangeras för få fester nuförtiden!) Jag blir ostoppbar på ett – för alla inblandade – obehagligt sätt. Jag slukar alla med hull och hår, ser alla, lyfter alla, älskar alla. Svävar och njuter av att solen går ner och jag vill aldrig sova.
I perioder – för det mesta? – är jag helt normal, för att inte säga tråkig. Jag kallpratar om ditt och datt, ställer en miljard frågor utan att få en enda tillbaka och är helt okej med det. Man kan tro att jag gärna pratar om mig själv, men faktum är att inget kunde vara längre ifrån sanningen. Jag skriver om mig själv, ja, det stämmer. Men prata… jag säger nej, tack. Så sinnessjukt ointressant.
Nu har jag varit ensam på torpet några dagar. Det har varit fantastiskt och välbehövligt, men jag kan det här nu, jag har tråkigt. Jag börjar tro att jag är extrovert, helt totalt, kanske mer än extrovert? Kan man vara det? Extra-extrovert? Jag börjar tro att jag saknar människor. Att jag älskar alla typer av människor, bara de pratar och rör sig! Det börjar jag tro.
Vad är jag då? Vad gör det mig till? Vilken titel kan en sån som jag få? Kan jag få alla? Jag kan byta upp mig – eller ner mig, beroende på hur man ser på det – och liksom få vara något annat ibland?
Finns det en titel för mig? En som jag kan relatera till? Sånt här går jag runt och tänker på i min trädgårdsensamhet, utan att egentligen komma fram till något vettigt och trovärdigt.
Eller vänta… Jag har det!
Skulle det kunna vara så att jag är… mänsklig? En människa, helt enkelt.
Så måste det ju vara.
En helt vanlig.
Utan titel.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer