Det är ju ett satans värv det här med att skriva böcker när man är den snabba kickarnas quinna.
Här sitter jag, i min otroliga ensamhet, och spottar ur mig geniala saker men har ingen att dela dem med. För nej. De kan inte tas ur sitt sammanhang och samtidigt behålla sin kraft. De ligger inbäddade som små juveler i en textmassa som endast en promille (om ens?) av mänskligheten kommer att ta del av. Det krävs en smärre arkeologisk utgrävning för att hitta dem.
Och sannolikheten att någon kommer att lägga märke till dem på samma sätt som jag gör… Sannolikheten att de ska hittas, penslas fram och liksom få betydelse… ja, den är inte särskilt stor. Nästan alla kommer förbli olästa. De kommer hänga där på raderna och lysa starkt i mörkret där ingen passerar.
Så vad är meningen?
Säg det, det som kan.
Varför fortsätter jag?
Se ovan.
Små förtjusta utrop och en och annan piruett vid tangentbordet undslipper mig. Just där och då tänker jag att det finns guld bland gråstenen. Jag är en språkets alkemist. Som skapar en intrikat väv av ord, spinner den med rastlösa fingrar, flätar ur ett sinne som aldrig står still… En dag – som kanske är vacker eller inte – kommer någon springa rakt in i den. Fångas upp och snurras in.
En lagom stor människa kommer kanske någonstans beröras och förföras och förstå.
Det är förmodligen därför jag fortsätter. För ju mer jag skriver, desto mer omfattande blir väven. Och ju större väv, desto fler geniala saker innehåller den. De läggs på en hög som i slutänden kommer att vara det enda som är kvar av mitt liv.
Orden blir min egen lilla arkeologiska utgrävning. Jag blir mitt eget fornminne.
Ni som blir kvar får ansvara för att sätta upp en sån där skylt med kringlor. “Här inne, bland papper och filer, ligger en sevärdhet, en liten skärva av tiden som den var när det begav sig.”
Kanske är det detta som är min förhoppning. Att jag lyckas skriva fram en mänsklig skärva av tid. Inte av keramik eller benrester. Inte av bopålar eller smycken.
En skärva, inbäddad i ord på ord på ord.
Ett sediment av bokstäver och berättelser.
Något att gräva i.
Och i slutändan – kanske upptäcka något.
Men snälla. Sätt upp skylten.
Annars kommer ingen jävel hitta rätt.
I urskogen av påhittade öden finns guldkorn som lyser i mörkret.
Och vi behöver ljus.
Det är därför jag fortsätter?
Köp Efter Morris här:
Hej
Jag är en av dem.
Som fastnar i väven.
Redan här bland orden i blogginlägget.
Raderna berör och känns igen.
Fortsätt skriva!
PS det var värt det, flera gånger om. Att vänta på boken som råkade bli tillbakasänd och du skickade en ny i blått kuvert när du kom från landet om du minns. Som jag gillade den! Hela sommaren har jag burit karaktärerna ömt inlindade i hjärtat. Eller är det själen? Nåväl. Boken berörde.DS
Hej kära du! Klart jag minns! Och nu knockas jag av att du uppskattade den så mycket… Det var nog meningen att boken till slut skulle komma fram till dig, om än på en liten omväg.
Tack för att du ville läsa och för dina fina rader här. Vi fortsätter att följas åt, lite på håll. Det är något väldigt fint i det. Ses i nästa inlägg… 🙂