Jag behöver råd. Hur gör man dealar med ungar? Jag menar – e g e n t l i g e n. Gissar att svaret kanske är; det gör man inte, pucko.
Julian hos polare. Rufus hos polare. Hämta båda i olika ändar av stadsdelen. Klockan blir en smula över läggdags men barnen vill spela dataspel. Mamman genomgår en inre moralisk kris som går ungefär: “Klockan är för mycket, egentligen får de inte. Men å andra sidan orkar jag inte tjatet och jag orkar inte heller läsa.”
– Ni får spela 30 minuter. Max. Jag ställer klockan, när den ringer är det pyjamas, tänderna och rakt i säng. Helt utan gnäll, okej? Ni får göra det istället för att läsa då, för vi hinner inte båda. Titta mig i ögonen! Hör ni mig? Inget gnäll. Ingen läsning. Bara säng.
Båda ungarna bedyrar (verkligen bedyrar) att ingen ska gnälla och allt ska bli bra.
– Vi lovar mamma! Du är så snäll!
30 minuter senare ringer klockan och krisen bryter ut. Båda lägger sig på golvet och gråter och är helt förstörda över att vi inte ska läsa.
– Varför fick jag spela!? Varför?! Buuuuhuuuu!
Det finns alltså inget sätt att göra rätt. Kan ju vara bra att informera om det redan på BVC. Så man vet liksom.
Köp Efter Morris här:
Klokt. Jag är en ja-sägare ut i fngerspetsarna. Jag tror att hur man än jobbar – ja eller nej – så får man ändå ta lika mycket skit. Och det är roligare att säga ja generellt.Men å andra sidan är jag väldigt tydlig med mina NEJ också. Finns väl ingen universalmetod så länge man har med människor att göra, I guess. Man är liksom the bad guy, det är en del av föräldrarollen.
Inget expertutlåtande härifrån heller men med envisa barn har vi insett att om man säger nej får man stå vid det och inte ge efter för då är det ju liksom det som gäller: nej = ja efter skrik och gnäll. Ett råd jag fått av far min är att tänka efter innan man säger nej så att man inte slentrian-nejar bara för att man har en bad hair-day eller annan livsoviktig orsak. Det kan vara det enda användbara rådet av far min, men det är en annan historia.
Jag kommer aldrig sluta när det är som roligast (är uppväxt med exakt samma mantra). Det kanske därför jag har så svårt att kräva det av mina barn. 🙂 Som man bäddar får man ligga. Eller om man bäddar får man ligga. Eller hur det nu var.
Jag är verkligen ingen żbermamma (här får ni gärna högljutt säga emot och höja mig till skyarna…), men jag håller med Sara. Och det läskiga är att nu börjar jag fatta vad pappa menade när han sa “Man ska sluta när man har som roligast”. Tänk att vissa saker ska ta förjävla lång tid att fatta!
Ha ha ha! Sant.
Fast ärligt, hade du inte blivit lite fundersam om de bara ‘ok, godnatt då’? Skönt såklart men jääääävligt skumt
😉
Sant. Ikväll stod jag pall. Svårast var nog att hålla sig för skratt egentligen. “Mamma, låt mig aldrig mer välja att spela! Buuuhuuu!”. Fattar inte alls varifrån han fått de där dramaqueenfasonerna.;-)
om jag ska vara jättetorr och skittråkig så tror jag att det är dealandet med den efterföljande krisen som är själva huvuddealandet. De måste liksom få krisa och testa att man står pall för det.