Alla kanske inte hade blivit lika glada för ett kranium i julklapp. Men jag ser det som en obeskrivlig kärleksförklaring att M faktiskt förstod att jag menade att jag ville ha ett. Naturligtvis inget äkta (där går till och med min gräns… tror jag…), men han är väldigt trovärdig och har den rätta tyngden (ja, det är en “han”).
Han heter Bruce och jag känner redan att vi connectar. Han påminner mig om livets förgänglighet och det känns som att han pratar med mig på ett sätt som inte många andra vågar göra. Ni tror att jag är sinnes nu, men jag menar allvar. I love him. Han är lite som en familjemedlem redan.
Och jag är säker på att han för tur med sig.
Welcome, Bruce.
Köp Efter Morris här:
Bruce dricker det jag dricker. Bruce och jag är ett.
Dricker Bruce glögg, förresten?
Klart det var en komplimang!
Är det Bruce som myntat begreppet vinnarskalle?
“Ding” ha ha ha! Jag väljer att ta det som en komplimang. Bruce hälsar tillbaka, givetvis.
Hmmm… Alla stora sinnen har ju en gång eller flera beskyllts för att vara lite ding så jag antar att du tar plats i klubben, kära vän. Hälsa Bruce!