Berättelsen finns i dina rum

Stentrapporna tornar upp sig. Det ekar mäktigt, ett mänskligt eko. Lågmälda röster från omslingrade kärlekspar och vänner i armkrok. Skrattande grupper som pekar och viskar mot det höga taket som försvinner upp i himlen och aldrig tycks ta slut. Lösrycka ord och meningar som går bredvid mig uppför trappstegen.

Små öar av mänsklighet i ett hav av konstverk som tar med oss på tidsresor genom penseldragen.

Jag går genom rummen. Rör mig sakta och respektfullt mellan intrycken. Färger. Dova och gnistrande. Som sammet och sten. Hud som lever på dukar som bevarats genom åren när jag inte ens fanns som en tanke. Frusen tid i ramar som vårdats, värnats, försvarats, burits, restaurerats, älskats och beskyddats.

Det går inte att sortera. Det är som att färgen torkar av sig på mig. Som att jag kliver in och försvinner i motiven och scenerna. Ni kan inte se mig nu. Jag slukades upp. Jag tillät det hända och nu är jag en tavla.

Sen går jag hem, forfarande med färg på kläderna. Fortfarande med ljus på händerna. En liten bit, ett penseldrag av mig, lämnade jag kvar i de ekande salarna.

Hemma i min egen soffa sitter jag med stunden kvar i bröstet och tittar på min egen vägg. Den här salen är min. De här rummen är mina, motiven har jag valt. Jag har bestämt ordningen och sagt ja till tavlorna som tittar på mig.

Den största är blå med röda äpplen i kubistiskt kaos. Jag ställer mig framför den och undrar vad som finns utanför den, bakom den. På bordet finns en mjölkkanna, en kopp. Kanske en tulpan? Ingen människa syns.

Jag skriver dit en människa. Jag skriver dit samtalet, orden som faller över äpplena och kannan med mjölk.

Det blir en berättelse.

Det blir en berättelse som börjar i mina rum, där jag står.

Det blir min berättelse. Den faller ur mig.

Som penseldragen på en duk.

Och jag låter det ske.