Jag hade rätt bra självförtroende som ung, men det gick över. Eller. Det omformades med tiden och jag är ganska säker på att det var en bra sak. Omformningen började på universitetet. Jag hade usla gymnasiebetyg, ville läsa attraktiv Filmvetenskap och det tog en evighet att komma in. Tusen jobbår och omkring arton högskoleprov senare (NOG-delen är det bästa en ordmänniska kan råka ut för?) kom jag in i en mikroskopisk kvotgrupp för folk med skev verklighetsuppfattning. Äntligen fick jag kliva in i det förlovade akademiska landet och min kunskapstörst var så stor att Trosaån kändes som en aperitif (fick googla den stavningen).
Jag älskade att plugga film. Jag nästan imploderade av engagemang, såg allt, läste allt, sov aldrig. Ett sorts maniskt beteende utlöst av att ha hamnat på rätt plats efter att ha varit fel under så många betydelsefulla år. Jag minns knappt ett skit längre, men när det pågick var det som ett passionerat förhållande. Jag saknar det idag, både passionen och det där självförtroendet som föregick mina studier. En professor ville att jag skulle söka forskarutbildningen. Jag sa att jag blev smickrad men att jag hellre skulle dö. Skriva om SAMMA SAK i fyra år? Kunde inte tänka mig nåt värre. Som frilans tröttnade jag under tiden jag skrev en artikel på 2.500 tecken. Inte att tänka på.
Nej. Jag är ingen forskare. Däremot är jag segare än somliga tror. Att slutföra en hel roman är inte precis ett hastverk och ska man vara riktigt sjuk i huvudet kan vi säga att Efter Morris tog omkring 16 år att färdigställa.
Och hur är det med självförtroendet, såhär 30 år senare? Hur har det omformats?
Det ligger där och guppar lite trivsamt, som en avlägsen polare på charterresa. Jag får bilder ibland. “Hälsningar från poolkanten! Imorgon har jag hyrt en vespa och ska dra runt ön. Önskar du vore här! Skål!” Lite så. Jag skickar en tillbaka, en snöig bild från Årstaberg. “Härligt! Här är det stopp på pendeln, men jag tar tvärbanan istället.”
Tvivlet följer mig som ett grått moln. Jag skriver, men det blir inte bra. Vissa dagar skriver jag inte alls och det är inte heller bra. När är det egentligen bra? Jag vet inte. Igår såg jag dokumentären om Bodil Malmsten. Hon får frågan: “Är det kul att skriva?” Hon skrattar sitt underbara skratt och svarar: “Nääähäää! Verkligen INTE. Men det är roligare än allt annat.”
Så är det. Det är roligare än allt annat, men det är inte kul. Det är svårt. Och jag är jävligt kräsen.
Tvivlet. Jag välkomnar det. Det är den kroppsliga måttstocken, jag är beroende av det i mitt skrivande. Det är det som får mig att radera och börja om – för att det faktiskt inte var tillräckligt bra. Det var faktiskt inte det. Jag vet det.
Jag har kommit att börja omvärdera gott självförtroende som en helt igenom bra sak. Åtminstone de där självförtroendena som sväller över, jäser över rummet, kräver allt syre och som liksom tar för sig av andras, som parasiter. Som kvinna har jag stått på gungfly många gånger i såna rum och jag har blivit en jävel på att parera och balansera. Jag ser det som ett skill – att kunna tvivla utan att sjunka.
Så. Tvivlet, min gamla vän. vad har du att säga?
“Tjena. Jag fick ett hotellrum utan fönster, men jag ska inte klaga. Det finns inget wi-fi, men Scrivener kräver ju ingen uppkoppling så jag kommer kunna skriva i alla fall. Jag letar upp ett internetcafé och skickar en rad till dig då och då, när du minst anar det. Om hur dålig du är på struktur och fokus och om hur sopig du är som inte går upp när klockan ringer. Kanske kan jag klämma in lite om hur patetisk och ytlig du är, om hur du aldrig kommer kunna leva på ditt skrivande och allvarligt… kan vi prata om det här med korta meningar och din föreställning om att någon kommer vilja läsa din bok? Well. Nu ska jag ta en sväng ner på stan och supa mig aprak. Passa på imorgon. Då kommer jag vara för bakis för att palla med dig överhuvudtaget.”
Okej. Ha det fint och håll käften.
Jag fortsätter här så länge.
För jag är på en egen resa. Och den har precis börjat.
Sådeså.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer