Först som en sån där liten hund som går runt runt i cirklar innan den lägger sig till rätta för att sova (jag är verkligen ingen hundperson, men jag har sett en gullig tax göra så). Fixa, oroligt vandra omkring, hänga tvätt, ta en promenad, sova lite, sätta sig vid datorn, resa sig igen, gå ut, komma tillbaka.
Andas, ta sats, nästan börja – men bli stående, beredd men inte riktigt färdig. Datorns vita skärm gapar tom och innehållslös. I väntan på stordåd. I väntan på inget eller massor.
I väntan på mig.
Och så vidare. Så håller det på. Det kan ta allt från ett par timmar till ett par dagar eller några år. Det beror liksom på vad som ska åstadkommas. (En gång höll jag på i sju år och hängde tvätt och hade mig.)
Sen sker något – ibland får man jaga fram det, men ofta funkar det bäst med det omvända: vänta in. Slappna av och låt det hända, som vi säger… När tiden är mogen. En tanke triggar en annan, en kedja bildas, sakta men säkert. En som är stark nog och som under inga omständigheter låter sig stoppas på sin framfart från huvud till händer, ut i fingrarna, ner på tangenterna. Ett sorts flöde, ett flow, ibland så starkt att jag börjar skratta när det drar iväg med mig. (Gråt förekommer om det vill sig.)
Mina barn sneglar roat, kul att man kan underhålla. ”Jag är ett geni hörni!” (Jag är givetvis inte ett geni, men det känns så.)
Efter detta tillstånd av total försjunkenhet och uppslukande passion – detta varar normalt sett mellan en kvart och fem timmar – kräver processen det enda rätta: en fet distans. Herregud. Återhämtning. Annars brinner allting upp, inklusive jag själv. Och det är dessutom fullkomligt omöjligt att se resultatets kvalitet utan att ta ett kliv bakåt. Eller åt sidan, eller uppåt, eller nedåt – huvudsaken är att rörelsen sker, annars blir det stagnation och syrebrist. I vissa fall räcker en promenad, men det som får bäst effekt är en natts sömn. Tack o lov för den ljuvliga natten där ingenting – och ändå allt – sker.
Sen blir det morgon. Kanske en god, kanske en dryg – men morgon blir det vanligtvis. Och förr eller senare blir det dags att slå upp datorn, med huvudet halvt bortvänt och ena ögat hårt ihopknipet. För jag vet: i nio fall av tio är det vanligtvis ett monster som stirrar tillbaka från skärmen. Vad är nu detta för värdelös smörja? Jag förstår mig inte på mig själv alls och minns att jag bara något dygn tidigare hade utropat mig själv till geni. Helt befriad från självinsikt. Jösses. Borde byta bana. Skola om mig och bli florist. Jag tycker om blommor.
Sen börjar det. Stryker. Skriver om. Blir ett geni på nytt, men blir ganska snart också ett vrak. Frustrationen som innebär att jag bokstavligen river mitt färgade hår, ligger på knä på köksgolvet och slår knytnävarna i parketten, drar ut ansiktsskinnet till oigenkännlighet, messar min pojkvän i VERSALER och talar om att jag ska börja jobba med siffror i stället för bokstäver. “Jag HATAR att det ens finns ett alfabet, hajar du?!”. Jag har skrikit mig hes i varenda kudde jag äger (även barnens när de inte har varit hemma), stönat så att grannarna dunkat i lägenhetsväggen och duschat kallt för att ta mig ur detta kreativa inre kaos som gör det svårt att andas.
Men så händer det nästan alltid något. Till slut kommer det ut något som faktiskt går att läsa med lite behållning.
Så där håller det på. Varför undrar ni? För att jag inte kan sluta. Tro mig, jag har försökt i perioder. Men hela tiden dras jag tillbaka till orden och texterna och frustrationen i att först inte kunna, sen kunna, sen kunna lite mer – fast dåligt och sen börja om. Även om det nästan förintar mig bitvis, vill jag inte vara utan.
För visst vill vi inte vara utan? Det vore ju meningslöst då. Vi älskar det trots allt, det kreativa kaoset. Oavsett i vilken form det kommer och i vilken bransch vi befinner oss – utan berg-o-dal-banan inget pirr.
Och även hatkärlek är ju en form av love, right?
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer