Konsten att höra dig själv ropa

Sitter på bussen hem från gymmet när det kommer. Förloppet är numera välbekant – jag har övat på att förstå vad som händer. Förut var det inte så. Förut var jag inte alls mottaglig, körde på en annan mental kanal, var inte tillräckligt uppmärksam. Dit går jag aldrig tillbaka.

Det kan komma när som helst, finns ingen logik alls. Men det börjar alltid på samma ställe inuti – bakom revbenen, mellan magen och hjärtat (på vänster sida i bussens färdriktning, kan man kanske säga?). Där ligger nåt sorts kreativitetscentra, vid sidan av mittlinjen, försynt och inklämt mellan olika sorters organ (är anatomiskt okunnig).

Jag vet inte vad det är som utlöser det den här gången. Om det är Timbuktu i öronen eller att jag sprang som en galning på löpbandet eller att årstiden lockar fram de inre färgerna. Jag har noll koll på orsak och det är egentligen skit sak samma – för det enda jag behöver veta är att det sveper tag i hela mig: begäret att vilja uttrycka mig.

Jag vill plötsligt skriva allt – samtidigt. Jag vill vräka ur mig ord. Jag vill skriva dåtiden, framtiden, samtiden. Berätta om världens alla olika tempon – från slow motion till ljusets hastighet. Berätta om kärleken, tacksamheten, om svart kaffe och om att det är svårt att få ihop huvud och kropp – trots att de sitter på samma människa. Jag vill sätta ord på skratt, på träden, på alla i hela bussen. Jag vill berätta dem, beskriva dem.

Allt är en saga i mina händer. Hitta på, vill jag göra. Fantisera och begå galenskap i nån sorts fri inre värld som ingen kan ta ifrån mig. En överrumplande längtan till skapandet, i vilken form det än tar. Ord eller skrik. Ut är enda sättet.

Jag vet att vi alla har det här. Fast vi tillfälligt förlorat förmågan att identifiera det: behovet av kreativitet. Det skriker i oss. Ibland förgäves. I takt med tiden tappar vi oss själva, lager på lager läggs utanpå oss. År efter år. Vuxenregler, skolan, måsten, krav, förväntningar. Till slut vet vi inte vilken vilja som är vår egen, vi har slutat höra vår egen längtan. Den går inte att urskilja där under omvärldens alla krav på leverans och förnuft.

Det känns tomt, men vi vet inte varför. Det känns som något saknas, men vi vet inte vad. Det är som att något behöver läkas, men vi vet inte hur.

Jag tror det är kreativiteten som tappat andan, och vi med den.

Jag har ägnat mycket tid de senaste åren åt att sjunka ner i kreativitetens innersta väsen och nu tycker jag mig börja skönja vad det faktiskt handlar om. Frihet. Det är ingenting annat än frihet. Frihet att uttrycka sig från sin egen innersta kärna, utan pålagda lager eller masker. Det är ett omfattande arkeologiskt arbete att hitta tillbaka dit, hitta den där ungen längst inne – barnet som visste. Barnet vi glömt och gömt. Inte alltid angenämt, men alltid livsnödvändigt.

Och nej. Kreativitet är inte bara konstnärliga uttryck, det är inte något som bara är angeläget för konstnärer – det är allas egendom. Kreativitet är att höra sin egen önskedröm och ta den på allvar, att förstå vilka mentala och fysiska hinder som stoppar den från att få flyga fritt. Kreativitet är att bejaka allt det där som kvävs av föreställningar om att man inte kan eller borde, att kasta de kalla blöta filtarna som omvärlden dragit på oss med åren. Det är frihet från trycket – det påhittade och det verkliga.

Kreativitet är att kasta sandsäckarna och stiga mot himlen.

Sluta aldrig uttrycka dig. Med ord. Eller dans. Eller målning. Sång, blombukettsbindning, maratonlopp, matlagning, Excel, korsord, samtal, inredning, stickning, bakning, pussel… Inte vet jag. Lär dig känna igen känslan av behovet som bubblar. Lär dig att sluta ignorera. Känn tårarna som stiger i ögonen, känn rastlösheten som drar i din kropp och andningen som flyttar upp i bröstet.

Följ den feelingen – för om du inte gör det blir du lite mindre du.

Vi är människor och vi kan inte sluta skapa. Vi är gjorda av kreativ kraft, att försöka stoppa den tror jag inte på.

Lyssna. Hör du? Det är din kreativitet som ropar på hjälp.

Det är du som ropar.

På dig själv.