"Gör något farligt. Skrik. Skapa oljud inuti. Väck dig själv. Chocka dig. Känn livet nära." Jag är inte den som sysslar med nyårslöften (om man nu hela tiden måste hålla på och definiera sig på olika sätt?). Jag brukar i alla fall inte avge sådana pga dålig erfarenhet historiskt. Men jag skrev ner några punkter i min handskrivna dagbok. Jag kallade dem, lite luddigt och kärleksfullt för "Påminnelser" i någon sorts ambition att åtminstone inte inleda året med en åthutning av självet. Det blir en så tråkig start på relationen mellan mig och 2022. Så ser jag att handen...

Det känns lite som att tillvaron är ett långt streck på en sån där hjärtmätarmaskin just nu. En sån där som piper och plingar och beter sig i alla sjukhusdramaserier och som min mamma, den pensionerade sjuksköterskan, alltid pekar på och skriker: sådär funkar det inte! Man gör inte så! En sån. Ett lååångt ljusgrönt streck. Och sen kommer ett hjärtslag. Precis när man tror det är kört... så kommer ett till. Som att tillvaron just nu är en patient vars tillstånd är relativt kritiskt. Näsan ovanför, man vägrar ge upp, men det är jävligt nära hela tiden. Jag...

Tillsammans med de flesta andra var vi på Skansen och frös långsamt ihjäl i lördags. Vi gick på de påhittade gatorna upp och ner, halkade på kullerstenarna och låtsades att vi var i en annan tid. En sorts flykt. Små silvriga snöflingor dansade i solljuset. Det var vackert som i en film. På torget delade vi på en lussebulle och drack medhavd varm choklad medan vi tappade känseln i alla tjugo tår. Vi köpte tre påsar brända mandlar och tittade på en halsduk som vi inte hade råd med. På dansbanan klappade människor i sina vanthänder och hoppade omkring...