Kära läsare!

Som ni ser har det här nyhetsbrevet en annan avsändare en vanligt. Jag ska snart förklara varför, men jag tänker börja i en annan ände.

När jag startade min blogg 2007 hade jag inte aning om hur viktig den skulle komma att bli – både för mig och för mottagarna. I starten var den i första hand en plats att samla mina frilansgrejer på – visa upp reportage, intervjuer och andra skrivjobb jag gjorde. Den funkade så till en början, men ganska snart fick den eget liv. Nu – 15 år senare – kan jag se att den, utöver att den blivit mitt största personliga skrivutvecklingsprojekt, också blivit en plats där jag tagit form som människa. Jag har sett och förstått saker om livet genom det regelbundna skrivandet. Och ni som följt med har uppskattat att ta del av tankarna och känslorna i texterna eftersom de flesta handlar om något vi har gemensamt: att vara människa på jorden.

Under en mörk period överlevde jag varje dag genom att skriva inläggen, de gav mening och höll mig uppe, gjorde att jag fick perspektiv. Den har kommit att fungera som minnesbank, framtidshopp och spegel. Den har varit en öppen dagbok, ett experiment och ett poetiskt hav där jag både simmat, dykt och flutit – men aldrig drunknat.

Den är summan av mig. Den är kärnan.

Och nu ska jag tillbaka till den, “Tillbaka till din egen mitt”, som en klok person skrev till mig i en av alla fina, kärleksfulla och varma kommenterar under det här inlägget där jag tackar för de tre åren Skrivplaneten fick.

Jag lägger ner…

Så när jag nu berättar för er att jag lägger ner Skrivplaneten så är det inte ett slut, utan en början. En fortsättning på det som startade för länge sen på Spikdotter.se. För från och med nu är det där vi kommer att ses – om du vill följa med.

Det är sorgligt att planeten aldrig lyfte. Så många älskade den, men den krassa verkligheten är att för få varit beredda att betala. Och hur gärna jag än vill skänka bort all min inspiration, kunskap och energi så behöver jag också betala hyra och köpa mat.

Jag har helt enkelt inte fått ihop det och nu orkar jag inte mer.

Men ingen oro i lägret, mina vänner! Kurser och program snurrar på som vanligt och inget påbörjat går förlorat. Jag kommer successivt flytt över allt innehåll och alla ni som är inne i en process kommer att kunna avsluta den utan att påverkas.

Nyhetsbrevet tickar på, men ändrar karaktär. Jag har bestämt mig för att våga tro att jag duger som jag är och att ni är här för att ni tycker om det jag skriver. Det blir mindre tips och goda råd – mer tankar, skrivfilosofi, experiment och humor. Times they are a-changin, men jag vet inte riktigt till vad… och så behöver det få vara en tid nu. Vill du avprenumerera gör du det längst ner i det här brevet. Och i så fall: varmt tack för att du varit med på färden!

Jag hoppas att du som hänger kvar fortsätter hitta inspiration och stoff till att tänka kring allt möjligt tillsammans med mig. För mitt i frustrationen och ledsenheten känner jag att något rör på sig. En dörr har öppnats, ett fönster flugit upp, ett svalt korsdrag drar genom mina rum.

Kanske kan jag dela med mig lite av den friska luften?

What now…?

Så vad sker nu. Ja. Ganska lite, om man jämför med hur resten av världen ter sig i dagar som dessa. Men några saker händer.

Facebooksidan byter namn, Instagramkontot är borta (ni är välkomna att följa mig på @spikdotter, ni som vill, jag har gjort det kontot öppet) och sajten kommer sakta men säkert anta en lite annan form och har redan fått en ny svinsnygg logga.

Det här innebär också att bloggen återigen blir central på sajten. De flesta texterna om kreativitet, storytelling och kreativ kommunikation kommer att finnas kvar, menyerna får nya namn och mina skönlitterära utsvävningar får större plats.

Medveten kreativitet och Ett kreativt år är mina digitala flaggskepp. De får ligga kvar en stund och går att köpa tillsvidare. Kanske får de ett lyft framöver? Kanske skapar jag nya format? Det är fortfarande så sjukt bra material!

Du som har frågor och funderingar kring användningsområden för materialet är välkommen att kontakta mig på frida@spikdotter.se eller bara läsa mer om mig och mina skills här.

Det viktigaste är ändå ni…

Vad gör jag med tiden som frigörs? Utöver fortsätta skriva böcker, hoppas jag på roliga samarbeten och möten med riktiga människor. Ett kärt projekt som redan pågår är Art To Business (som jag pratat om tidigare) – ett rasande rolig idé som lever sitt eget liv och sakta med säkert går framåt (går inte närmare in på det just nu, maila vid nyfikenhet!). Jag har redan några roliga skrivuppdrag, kanske finns det fler där ute som söker efter texter som innebär mer än punkt och stor bokstav. Vad vet jag?

Till hösten drömmer jag om att återuppta mina workshops i ny tappning. Bara fokus på lust och fägring stor. Njutning, gapskratt, tårar och text i en enda salig röra. Zoom tömde min själ på färg. Jag behöver återhämta den och komma till liv igen.

Det här brevet blev kanske lite trist och informationstätt. Ska försöka väga upp för det i nästa utskick. Kände att det var viktigt att förklara för alla er sköningar som hängt med längs vägen, stöttat, hört av er, läst, gått mina kurser, läst mitt nyhetsbrev och tyckt om det jag gjort på Skrivplaneten.se. Jag hoppas ni vill fortsätta haka på!

Jag tror att det är bra att släppa saker som inte fungerar. Tomrum låter sig inte stå ofyllda. Jag ser med tillförsikt fram emot vad som kan uppstå nu när jag släpper planeten och låter den ljudlöst snurra iväg och lämna min (och er!) omloppsbana.

Och ska vi vara ärliga – det viktigaste har ändå alltid varit ni… Så en planet hit eller dit – vad spelar det för roll när det är ni som är mitt universum.

Hej!

/ Frida Spikdotter Nilsson

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: