Tillsammans med de flesta andra var vi på Skansen och frös långsamt ihjäl i lördags. Vi gick på de påhittade gatorna upp och ner, halkade på kullerstenarna och låtsades att vi var i en annan tid. En sorts flykt. Små silvriga snöflingor dansade i solljuset. Det var vackert som i en film. På torget delade vi på en lussebulle och drack medhavd varm choklad medan vi tappade känseln i alla tjugo tår. Vi köpte tre påsar brända mandlar och tittade på en halsduk som vi inte hade råd med. På dansbanan klappade människor i sina vanthänder och hoppade omkring...

Klimakteriet är inget för veklingar precis. Det suger musten även ur den mest kapabla. Man undrar ju var all kapacitet tar vägen egentligen? Jag har gått varvet runt. Gått från att köra på hårt som fan till att ifrågasätta hela den grejen. En period ägnade jag stora delar av min vakna tid till att bejaka min egen skörhet. Jag vet inte precis som det gjorde att jag mådde särskilt mycket bättre. En läkare sa till mig en gång (i all vänlighet får man förmoda?): nu ska du gå hem och göra ingenting. Jag drabbades av panik, men försökte göra...

Scrollar genom glada ansikten och försöker titta bakom. Det går inte, inte just nu. Jag är dåligt på att filtrera och det verkar bli värre med åren. Jag vill lägga ner. Eller bygga upp. Ryckas med eller ge fingret. Det växlar hit och dit med den saken. Ändå känner jag mig som en stenstod mitt i allt. Så många verkar uppleva en härlighet som jag inte kommer åt, ni har hittat en frekvens som jag inte har tillgång till. Ni vet. Typ radiovågor. Jag har fel kanal. Som att härligheten har en sorgkant som bara gäller mig. När det...