Alla har åkt och jag drar det sista penseldraget. Den vita färgen lägger sig i tjocka blanka lager och tränger sakta in i det väderbitna träet. Gör det röda ännu rödare och döljer sanningen. Älskade centimetrar på en stor oviss jord. Nyss: röster och träskor i grus. Dova ljudet av bildörrar som slås igen. Nu: grannens gräsklippare och mitt stönande där jag klättrar omkring på ett litet tak med livet som insats. Man är ju inte 25, som det brukar heta. Inte till kroppen i alla fall. Sätter mig på pallen och betraktar mitt verk i några tysta minuter. Det drar i kroppen...

Jag tar med saxen ut i trädgården och går ett varv. Det är här jag lever nu, precis bredvid trädgården. Med tårna i gräset och suset från träden. Varje gång jag plockar en blomma gör det en liten smula ont - vem är jag att ta för mig? Å andra sidan är det jag som planterat de flesta fröerna, tänker jag och plockar ändå. Alla år jag kämpat. Alla spadtag och ogräskamper. Alla förtvivlade dagar av torka. All oro och vånda. Mina investerade livstidstimmar har förvandlats till näringsrik jord. En ros. En stjärnflocka. En gren från jasminbusken. Saxen skär genom tiden. Klipper...

Tystanden hörs genom motorljudet. Jag ser den, jag ser att det är tyst, för träden är alldeles stilla där de står utmed grusvägen. Det finns inga löv ännu, men grenarna rör sig inte. Allt är stilla precis utanför vår hastighet. Jag har längtat efter det här. Sen vi flyttade till betongen har jag saknat mina fåglar och det vet han, han som  kör. Han som alltid vill göra bra. Han vet att jag har en längtan och han kör mig, okommenterat. Han vill göra bra och förflyttar mig till rätt plats. Det är den typen av kärleksförklaring. Den är också tyst, precis...