Tystanden hörs genom motorljudet. Jag ser den, jag ser att det är tyst, för träden är alldeles stilla där de står utmed grusvägen. Det finns inga löv ännu, men grenarna rör sig inte.

Allt är stilla precis utanför vår hastighet.

Jag har längtat efter det här. Sen vi flyttade till betongen har jag saknat mina fåglar och det vet han, han som  kör. Han som alltid vill göra bra.

Han vet att jag har en längtan och han kör mig, okommenterat. Han vill göra bra och förflyttar mig till rätt plats.

Det är den typen av kärleksförklaring. Den är också tyst, precis som skogen.

Och så träffar vi vänner i den här konstiga tiden, utomhus, på håll men så klart lika nära som vanligt – eftersom det är massor som är annorlunda men på samma gång så väldigt mycket som vanligt. Vi sitter där och fryser och pratar om det självklara, det som inte går att bortse ifrån. Och jag är så less på att prata om just det, men det går inte att undvika, för det måste pratas om.

Och citronfjärilarna i solen utanför bilfönstret. Deras ängsliga vingar. Kastas hit och dit i vinden.

På väg till dasset ser jag en annan fjäril, en mörk med gräddvita, skira kanter och blåa skimrande fläckar. Jag vet direkt men när jag kommer in frågar jag ändå efter fjärilsboken för jag måste se. Det kan inte vara så.

Men det är så.

En sorgmantel och jag tänker att det inte är en bra sak. Att det betyder något. Fast å andra sidan betyder allting massor hela tiden?

Men på kvällen kommer döden och sveper bort en del av allt hopp jag ändå  lyckats bygga upp under dagen. Varje dag går ut på att bygga upp, behålla, andas och hålla emot.

Och jag tänker på min syster, hon som jag sitter fast i och som sitter fast i mig. Tänker på att vara kvar. Att inte vara den som går.

Att bli den som är kvar.

Då tar orden slut och allt blir bilder och musik och scener.

På natten blåser det hårt och jag kan inte sova. Allt skakar och jag är inte van vid att ha naturen så nära nu när vi bor i betongen. Han ligger oberörd vid min sida och andas. Så levande. Varm. Sover stilla.

Stirrar ut i mörket och tänker att det kanske är så här det är.

Att vara kvar – och att gå.

Mörker.

Om hon försvinner så dör jag.

Vinden tar tag i tegelpannorna. Jag blundar och tänker att nu går allt sönder.

Sen är det morgon.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: