"Kan man koka pasta i sina egna tårar? Det borde funka, rent logiskt." Ja. Rent logiskt. "Och då behöver man inte salta." Den här iskalla tiden på året är fylld med den här typen av frågor och resonemang. Årstiden är jullov och pågår och pågår. Jag har paus ibland. Till exempel mellan Ica och hemmet, mellan tvättstugan och evigheten. Amen. Och i sprickorna ser jag lite av mig själv passera. Som en snabb skugga, ett fladder i ögonvrån som man är säker på var på riktigt, men det går ändå inte att förklara för någon annan. För ingen kommer ändå tro...

Jag har en liten pall i köket som är mitt kontor. "Kontor". Där samlar jag travar av böcker och block och lösblad och mappar och skit. Just nu ligger den ett par böcker om kreativitet, en om stories samt en klients första bok (jag har fått äran att hjälpa henne med redigering av nummer två) och en massa lösa blad med anteckningar jag skrivit - men inte själv kan tyda. Många av blocken är ganska prick halvfyllda (Fattar inte varför jag lägger av hela tiden? Mitt i liksom?). Sidor är utrivna eller överstrukna på ett dramatiskt vis, som att...

Jag tittar på honom från köksbordet. Rastlös (jag har satt spärr på mig själv för mitt eget mobilanvändande och dagens surfpott tog slut redan kring lunch). Fingrar och tankar far som flipperkulor. Ner i den lagom vattnade blomkrukan, sorterar några räkningar helt i onödan (jag sorterar väl aldrig saker för fan?), far upp och torkar av något för fjärde gången. Kanske skulle sätta på en tvätt? Sätter på en tvätt. Tillbaka vid köksbordet. Tittar på honom igen. Han nynnar på en sång, kan vara en som han fick på skallen efter gårdagens tyskalektion. Det låter så. Fötterna står stadiga framför...