Jag har möblerat om. Eller. Jag har flyttat soffan lite till vänster och kört ner en gammal stol (från mitt flickrum) och en fåtölj (farmors) till torpet. Så nu har jag luckor och saknar sittplatser här i lägenheten. Men det är okej för jag vill ändå inte sitta här och häcka. Det är för trångt och klaustrofobiskt och inte vet jag. För mycket folk, för få kvadrater och ändå trivs jag på nåt självdestruktivt sätt. Ändå är det hemma. Vi sover lite huller om buller, försöker gå om varandra och inte göra saker samtidigt hela tiden. Parera våra respektive...

Ett äpple föll från trädet i trädgården och jag tänkte att där gick en sekund till. Alldeles nyss hängde det där, bland alla andra äpplen. Nu - inte längre. Vi pratade och jag frågade "Vad är du alldeles nöjd med just nu i ditt liv?". Han började prata om jobbet och jag sa "Nej. Inte det. Det andra." Vi kom fram till att det var svårt att skilja det ena från det andra. En sorts sorg att det är så. Har vi blivit såna som vi aldrig skulle bli? En ställd fråga kommer alltid med rekyl, den jäveln. Hur...

Kvällssolen ligger över gräsmattan och det är så grönt att det värker längst bak i ögongloberna. Det är nu allt händer på samma gång. Den smärtsamma lyckan. Vetskapen om att det som kom så hastigt alldeles snart är borta. När jag går fram och tillbaka med gräsklipparen i det knähöga gräset radar jag upp alla metaforer jag kan komma på. Hur ett torp är som ett liv. Hur jag missade päronträdets blommor, men får se äppelträdets. Hur det inte går att skynda på fröerna, hur det inte går att kontrollera naturen och hur saker dör fast jag inte vill, medan annat...