Det här året har serverat både Nobelmiddag och halvfabrikat med sen länge utgånget bäst-före-datum. I det vi kallar mellandagar tar jag en promenad i det iskalla regnet och tänker på hur alla andra dagar kommit och gått. Som vi alla gör. Som vi alla borde göra. Det började hyfsat okej och gav en abrupt påminnelse om livets förgänglighet redan i slutet av mars. Fan vad duktig jag var. Duktig på att leverera, duktig på att krascha. Jag kan allt. Inga halvmesyrer. Ska man falla ska det ske med kvalitet, det har jag alltid sagt. Halvsidesförlamning, panikångest, känselbortfall och talsvårigheter - annars...

Nejmen, hörni. Hur mörkt kan det bli, såhär på jordens baksida? Halvklotet som gud hade glömt om hen funnits. Nu är det bara liksom, bortglömt, det här halvklotet. Ihågkommet av ingen i hela rymden. Nedsläckt för det är ändå ingen hemma. Ingen är mentalt här, alla är någon annan stans (jag är till exempel på torpet). Och här stretar vi på i lokaltrafiken, inbäddade i dun, under huvor, luvor och alla möjliga former av tygstycken som kan hålla värmen inne, kylan ute, oss själva från att bli slutgiltigt begravda i livets meningslöshet. Det är synd om människorna på så...

Först var det en stor tanke, sen krympte den långsamt. Idén var så glasklar, jag visste precis, men hade inte förmågan eller kraften eller begåvningen eller whatever. Alla kan väl för fan inte gå runt och vara begåvade. Det blir för trångt. Jag kunde helt enkelt inte skriva en bok, så var det med det. Ack, denna kamp mellan målet och resan och allt däremellan. Så med tiden gick jag från den stora planen till den lilla. Jag tänkte: "Jag skriver inte en bok, jag förminskar hela skiten till en liten novell för då kanske det blir gjort? Jag...