Hade den mest ljuvliga påskedigheten sen barndomen tror jag. Jag och M på torpet. Sol. Underbar mat. Lagom tempo. Sömn. Brunch. Pussar. Kramar. Kaffe på trappan och en totalröjd bod som tyngt mig i fyra år.
Nu känns allt på en gång så lätt.
Och jag börjar tro på min terapeuts teori om att jag gått och dragit runt på nån slags nedstämdhetsdeppighet under rätt många år. Den där tröttheten är liksom borta nu och det blir extra påtagligt på landet. Jag är uppväxt med mycket bit-ihop-mentalitet och det är bra. Men det har nog gjort att jag inte känt efter så mycket alltid. Inte lyckats koppla ihop tröttheten med en orsak. Nu är det som att jag lyckas fokusera på det som blir gjort stället för att bara se alla omöjliga projekt som hopar sig. En frid och en ro. Jag tror att jag faktiskt för första gången lyckas med att verkligen njuta när jag är där.
Vi köpte en fläderbuske och ett par humleplantor som jag grävde ner lite varstans.
Symboliskt på nåt vis. Nu ska det växa nytt.
Däremot hittade vi inga duschplantor, så det verkar som att vi måste bygga en ny som ska ersätta den vi eldade upp i höstas.
Köp Efter Morris här:
Jag har också lidit av ett par depressioner i mitt liv och har haft svårt att acceptera den där tröttheten. Men egentligen är det ju inte så lustigt; har du feber i kroppen blir du trött, har du feber i själen blir du också trött. Kroppen är en helhet. Förstår du nu, Frida? 🙂
Jo. Nu som först förstår jag det. Och det är lite sorgligt att det tagit 38 år att komma till den insikten. Men å andra sidan – vissa kanske dör ovetandes. Det finns alltid nån som har det värre, right?