Just ikväll tycker jag att småbarnsåren är klart överskattade. De är underbara och helt fantastiska på många sätt, men jag måste, för några timmar av mitt liv, bara få avsky dem lite. Några procent av mig, rätt många just ikväll, längtar bara tills jag får ställa frågan “Vart ska du?” och få svaret “Ut…” och sen tänka “Bra. Han har tydligen ett eget liv”.
Jag är så trött på glassiga fejs och sockerkladdiga händer som fungerar som magneter för obestämbara substanser från offentlig miljö. Jag är så trött på att prata med folk som inte lyssnar och som bara tittar frågande på en efter tjugo upprepningar av EXAKT samma ordsammansättning. Trött på folk som går framför mina fötter, som inte äter upp maten, som är otacksamma och som klagar på allt, fast de har massor. Jag är så fruktansvärt less på att ingen någonsin kan säga “Ja! Vad roligt!” utan alltid ifrågasätter och har en neggig attityd.
Framför allt är jag trött på mig själv som uppenbarligen skapat en miljö där ingenting längre verkar intressant och där man får hjälp med minsta lilla sak och hellre gör ingenting än att anstränga sig.
Som i måndags. “Imorgon kväll tänkte jag att vi skulle åka till Kaknästornet efter skolan på en liten utflykt. Rufus vill ju det så gärna. Kul va?”. Nej. Det var skitaptrist tydligen. De ville hellre hyra film. Okej. Fine. Då hyr vi film förihelvete, tänker jag och hyrde tre stycken. “Tre, mamma…! Du är galen! Men vi får väl inte se alla ikväll?”, “Ni får kolla tills ni kräks. Jag skiter faktiskt i det. Om det är det ni vill så.”… surade jag och tänkte att jag aldrig mer i hela livet ska anstränga mig. Nu blir det hyrfilm och Mamma Scan tills de flyttar hemifrån.
Missförstå mig inte. Jag älskar mina bortskämda skitungar. Men just nu känns det som att jag inte står ut med det här surandet. Var kommer det ifrån?! Över skitgrejer! Och om det nu är så att man som förälder försatt sig i den här sitsen, hur fan tar man sig ur? Min energi kommer inte räcka till att entusiasmera länge till. Sura ungar är det värsta jag vet. Det tyckte jag redan när jag själv var unge. Surande leder ungefär lika långt som bitterhet – överhuvudtaget ingenstans, mer än att det förpestar hela tillvaron för alla runtomkring. Egosim, det är vad det är.
Nyss ropade Rufus monotont från soffan “Mamma. Mamma. Mamma. Mamma, du måste komma. Du måste komma nu. Mamma. Mamma. Mamma. Kom!” Jag släpper det jag gör och går in för att ta emot ETT HÅRSTRÅ OCH EN SNORKRÅKA som han har i handen. “Här. Ta dom här”.
Gör jag det?
Ja. Jag gör det.
Och nu vill jag dra nåt gammalt över mig.
Köp Efter Morris här:
Not bad at all fellas and galsal. Thanks.
Såhär är det; någon måste alltid säga/skriva det som alla andra tänker. And we love you for it! Vaddå ‘spy trasor’? Hur fasen gör man då? Har du frågat mamma?
När vi var små, fick man åka i ‘zigenarens snoriga väska’ och än idag är jag rädd för den. Alldeles för rädd för att fråga vad det betyder. Fast jag tvivlar på att någon vet vad det betyder. Likväl betvivlar jag att vi föräldrar någonsin kommer att kunna fixa fram den skivbara leverpastejen i exakt rätt ögonblick.
Kram!
Trasorna var väl ungefär som väskorna.
Det är rätt ofta jag tror att jag är den enda som tänker så här. Fast jag, rent logiskt, vet att det naturligtvis inte är så. Ibland känns det bara som att vissa tycker att allt är underbart hela tiden. Det är inte trovärdigt. Det finns väl egentligen INGET som är underbart hela tiden.
Puss för fina ord.
HA HA HA! *med värme, igenkänningsfaktor, ‘moget, Frida’-tänkande och med en varm kram för att det väntar något annat när vinden blåser åt det hållet*
Jag klamrar mig fast i den där varma kramen. Tack! Imorse kvittrade jag glatt “Jag har köpt sån där leverpastej som ni tycker om. Sån man skär. Bra va?” Icke förvånande; “Jag vill inte ha leverpastej på min macka”. Skit på dig unge! (Så brukar min mamma säga till mig med jämna mellanrum, så jag låter det gå i arv, inte mitt fel… Hon sa även “Det är så man kan spy trasor på dig!”… och jag har inte tagit skada alls *rycker lite spasmlikt på nacken*).
Puss!